En hjälte – i det tysta

En finsk tränare, ett amerikanskt monster och en skånsk arbetare.

Här är historien om hur brottaren Viking Palm blev bäst i världen.

Känner du igen den här mannen? Det borde du göra.

Hans namn är Viking Palm.

Ingen annan svensk OS-hjälte har fått en klubb uppkallad efter sig. Brottningsverksamheten i Broby, tre mil norr om Kristianstad, hade legat på is i flera år när den återupptogs sommaren 1949. Idrottsföreningen i det lilla samhället hade två år senare på nytt ett lag i seriesystemet, men det betydde inte att allt var frid och fröjd.

Sektionens medlemmar ville stå på egna ben och slet sig den 23 februari 1956 loss från moderföreningens krysstag. Den dagen, på Conditori Viola, föddes BK Viking.

Bertil Svenssons namnförslag syftade inte på de nordiska sjökrigare som ofta romantiseras för att beskriva en idrottares styrka och mod. Det är en hyllning till bygdens store son – Viking Palm.

Besvärlig lottning

Bondpojken började brottas som 16-åring, då han följde med sin fem år äldre bror Evert till träningslokalen. Resten är, som det brukar heta, historia.

Viking formades till en landslagsman i Västerviks brottarklubb, gjorde ett gästspel hos Brandkårens idrottsförening i Stockholm och tävlade för Malmöklubben GAK Enighet när han 1952 blev olympisk mästare – men han glömde aldrig sina rötter och skulle en dag återvända till klubben där allt började.

– När jag var i Malmö ville de att jag skulle träna i Broby, så jag åkte dit två gånger i veckan. Jag blev väldigt bekant med alla där. Därför tog de namnet, skulle jag tro. Det är skojigt, säger Viking Palm, 84.

Inför avresan till Helsingfors var det ingen som trodde på skåningen, inte ens han själv.

– Jag hade en besvärlig lottning, minns han.

13 år långa segersvit

Brottare nämner sällan sina motståndare vid namn och fristilsaposteln Viking Palm är inget undantag. Han pratar om ”amerikanen” (Henry Wittenberg), ”australiern” (Kevin Coote), ”sydamerikanen” (Rodolfo Padro, Venezuela), ”iraniern” (Abbas Zandi), ”ryssen” (August Englas) och ”turken” (Adil Atan).

Henry Wittenberg hade åkt till Finland för att försvara sitt OS-guld i lätt tungvikt. Detektiven från Jersey City var ett monster snarare än brottare. När hans 13 år långa segersvit sprack 1951 berodde det inte på motståndet, utan på en skada.

Plötsligt var det Viking Palm som gick upp på mattan för att möta honom. Att svensken hade två VM-silver på meritlistan och hade vunnit fyra matcher så långt i OS skrämde inte Wittenberg.

– Jag trodde aldrig att jag skulle vinna, men han var nog lite nervös och spökar nerverna är det kört. Jag vann en arbetsseger, vilket väckte stor häpnad, berättar Viking Palm.

Klart att det gjorde.

Hyllar finske tränaren

Alla trodde att OS-guldet var hans efter segern, men så var det inte.

– Jag hade blivit firad som en mästare av våra killar och klädde på mig när en kille skrek: ”Palm, Palm, vi har räknat fel”. Det skulle vara tre man i finalen. Då blev det lite pirrigt, säger Viking Palm.

Kväll hade blivit natt när han tog sig an ”turken”, Adil Atan.

– Det var en hård duell, men jag var vältränad och tog en ny arbetsseger. Starkaste minnet är ändå matchen mot ”amerikanen”, som var välkänd och olympisk mästare. Han var den bäste brottaren. Efteråt tyckte man att, fan, det var något oerhört stort.

Vad gjorde dig till nummer ett?

– Robert Oksa. Allt var hans förtjänst. Han drog upp svensk brottning från ingenting, säger Viking Palm.

Det är med kärlek i rösten han berättar om den finländske brottningstränaren.

”En riktig slavdrivare”

Oksa hade jobbat med Roman Steinberg och andra estländska brottare när han 1925 kom till Sverige och fick arbete som riksinstruktör. Han ledde de svenska brottarna i OS 1928–1952, då Sverige tog 21 av totalt 27 guld.

Frågar du Viking Palm – som döpte sin son efter finländaren – är Oksa förklaringen till att Sverige har tagit fler OS-guld i brottning än i någon annan idrott.

– Jag har väldigt höga tankar om Robert Oksa. Han låg långt före alla andra och körde stretching redan på 1950-talet. När han slutade och vi fick en annan tränare blev det bara skit. Inför OS 1960 tränade vi bara i fem dagar. Inför OS 1952 körde vi i tre månader. Det var något helt annat. Robert Oksa drev oss väldigt hårt. Då hade man inget skinn kvar på armbågar, knän och panna. Han brukade duscha oss med en vattenkanna på mattan. Det var en riktig slavdrivare, en säregen men duktig kille, säger Viking Palm.

Ingen välkomsthyllning

Någon segerbankett arrangerades aldrig i Helsingfors och han fick knappast ett värdigt mottagande när han kom hem till Malmö. Den enda som mötte honom var hustrun Elsa.

– Men Per Grundén, skådespelare och jättefin sångare, var på OS. Han var väldigt i smöret på den tiden och bjöd oss på operan i Stockholm. Sedan arrangerade Enighet en särskild kväll med mat och god dryck. Det var det enda, säger Viking Palm.

Invånarna i jantelagens Sverige har alltid varit dåliga på att vårda och hylla sina mästare. I andra länder är det annorlunda. Viking Palm insåg det när han ett par år efter OS-guldet blev intervjuad av en turkisk reporter.

– Han ville prata om hur jag blev firad och då sa jag att det var enkelt. ”Fasen, du behöver inte vara rädd för att tala om det”, sa han. ”Nej, det var ingenting”, förklarade jag. Då berättade han om turkiska sportare, hur de blev mottagna i Ankara, bars i gullstol, blev firade och fick presenter. (Yasar) Dogu, som var mellanviktare, fick ett fartyg namngivet efter sig. De som blev OS-mästare behövde aldrig jobba igen. Gick de in i en affär behövde de inte betala. Vilken skillnad på klimat, men jag hade aldrig varit på operan. Det var helt nytt för oss, säger Viking Palm.

Sista SM-finalen som 47-åring

Efter OS-guldet fortsatte han att brottas samtidigt som han skötte sitt jobb som brandman i Malmö. När han 1960 åkte till Rom för att uppleva sitt tredje olympiska spel tävlade han för, just det, BK Viking.

1970 lämnade han Skåne för att flytta till Stockholm och en tjänst på finansdepartementet. Året därpå gick Viking Palm, som 47-åring, sin sista match. Det var en SM-final i Lidköping, mot hemmahoppet Arne Robertsson.

– Jag var säker på att vinna, men de hjälpte honom till segern genom att ge mig en varning. När jag lämnade mattan kom förbundsordföranden Per Strömbäck fram till mig och sa: ”Du fick en varning, för det hade sett för jävligt ut om du hade vunnit”. Det kanske var lika bra, säger Viking Palm.

Ryktet om att vara en fruktad brottare blev han dock inte av med, trots att karriären var över. 1972 fick han jobb som servicechef på polismyndigheten i Solna, där han jobbade fram till pensionen. Viking Palm kommer aldrig att glömma anställningsintervjun.

– Chefen sa att jag skulle ta hand om allt det civila eftersom jag hade de bästa meriterna. Han sa: ”Om poliserna inte gör som du säger, så ta ner dem i källaren.”, säger Viking Palm och skrattar.