Sekunder från nytt psykbryt
Wennman: Fabregas kvitteringsmål räddade Wengers ansikte
LONDON. Det här med kroppsspråk är väl ingen exakt vetenskap, men om du nu sätter dig på huk i din kostym och dunkar som en dåre med knytnävarna i en gräsmatta inför 60?000 åskådare…nog kan man anta att du är en smula missnöjd?
Det där gäller Arsene Wenger. Han fick ett sånt där John Cleese-frispel under en match på Emirates i fjol, det var som att se Basil Fawlty slå på sin egen bil med en lövruska för att den vägrade starta. Kollaps. Lagrad förtvivlan. Nånting som måste ut, hur löjligt det än ter sig för omvärlden.
Jag tror den gode Wenger var på väg mot ett liknande sammanbrott på Stadium of Light i går. I bakskallen: stryk mot både Fulham och Hull under ligans första omgångar. Och nu: underläge
1–0 mot Sunderland med matchklockan på 90 minuter.
Fabregas kvitterade
Det var kris, det kunde ha blivit ”funny walks” till omklädningsrummet för Wenger och hans Arsenal. Och en hel del besk kritik för bristande effektivitet i dagens tidningar.
Nu kvitterade ändå lille Cesc Fabregas i en nickduell med tre hemmaförsvarare – fråga mig inte hur det var möjligt – och Wenger räddade halva ansiktet. Men visst kan man ana en rätt färsk och djup rynka i hans panna i höst?
När det handlar om motståndarnas manager, Roy Keane, har experterna på kroppsspråk ett lättare jobb. De har, oss emellan, en straffspark mot ett tomt mål.
Keane står med armarna korsade över bröstet och signalerar avstånd och omedgörlighet. När han var spelare jämfördes för övrigt hans forcerade gångstil – pendlande armar framför kroppen – med rörelsemönstret hos människor med en viss hjärnskada.
Tipspromenad med korpen
Vilket kroppsspråk Dimitar Berbatov talar är också av intresse. Han ser ut att vara på tipspromenad med korpen i Ljusdal. Mannen är ligans märkligaste spelare. Han slår en genial passning, sen ställer han sig att beundra sitt eget konstverk och vägrar att löpa med för att ta ny position. Det är häpnadsväckande nonchalant.
Jag såg Berbatov göra en fantastisk match i fjol när ett Tottenham med en man mindre i en timme bortaslog Manchester City. Bulgaren var löjligt bra. Han kämpade och slet och visade ansvar. Han lekte med City.
Nu, bland de andra storstjärnorna i Manchester United, GÅR han bara. Han håller samma takt som de där leksakssoldaterna som spatserar på ett band i tomtens verkstad på julafton. Och han har samma nollställda min.
Berbatov gjorde en del läckra grejer när United vann med 2–0 i Blackburn, men jag undrar hur länge gamla kämpar som Giggs, Scholes och Neville kommer att tolerera den där uppsynen?
Och vad säger Rooney, Ronaldo och Ferdinand?
Martin Olsson hade en svettig lördagkväll mot Ronaldo på sin kant, och det fanns situationer där man såg att… njäe, nån Ashley Cole är inte Martin än. Men det är ju inte att begära heller. Blackburn-Olsson gör det bra som håller en plats i Premier League, och han har ett löpsteg som kommer att ta honom långt.
Den andre Olsson, Jonas i West Bromwich, var inte riktigt nöjd med sitt förhållande till bollen mot Fulham. Men WBA vann med 1–0, är försvarsmässigt starkt och ser absolut ut som ett lag som klarar nytt kontrakt.
Funderar ni varför jag snöat in på kroppsspråk har det att göra med det där nya tv-programmet på Aftonbladets nätsida, Laul Calling. Jag satt i studion och kände mig obekväm, och nästan allt jag sa ströks av producenten. Det såg alltså ut som om jag inte fick en syl i vädret.
Såg ut som Babben Larsson
Men grejen var att jag hade en tv-monitor i ögonvrån under inspelningen och tyckte mig se Babben Larsson vid bordet. Vad gjorde hon där? Jag insåg efter en stund att det var jag.
En kritiker skrev att jag ”såg ut att vänta på att få skrapa en trisslott”. En annan tyckte jag hade ”kroppshållning som ett kommunalråd”.
Underbart kul. My type of humor. Men hur skulle det se ut om alla var som Berbatov här i världen?