Anrell: Det är så här man förstör barnens lust att spela fotboll
För 13 år sen skrev jag barnboken ”Spinkis och Costas” som har lånats ut nånstans runt en miljon gånger på svenska bibliotek.
Den handlar om hur dumt det är att värva barn.
Uppenbarligen har den inte lånats ut på Söder.
Trots att Hammarby till och med bedriver en turnering med det stolta namnet Spinkis-cupen...
Sportbladets artiklar om att Hammarby värvar barn har gjort mig förbannad och ledsen.
Jag tror nämligen att det är på det sättet som man förstör barnens lust för att spela fotboll.
Att det sker är dock ingen nyhet.
I boken om den lille fotbollsspelaren Olle som stundtals kallas Spinkis värvas hans kompis – den onödigt duktige Costas – av det konkurrerande laget Tigrarna. För det får Costas en snygg väska och en ny träningsoverall.
Hans lagkompisar – inklusive hans bästis Spinkis – känner sig ledsna och svikna.
Ingen nyhet, alltså.
Helt sjukt, om ni frågar mig
På 90-talet var det mest Brommapojkarna man pratade om. De gjorde ofta sånt här, talades det om i pojkfotbollskretsar. Det fanns till med uppgifter om att de kollade de unga talangernas föräldrar för att få veta om de unga spelarna hade förutsättningar för att utvecklas rent fysiskt.
Helt sjukt, om ni frågar mig.
Sånt här händer alltså hela tiden. Klubbar med ambitioner värvar och lockar med prylar, träningsläger, cuper, bra tränare eller vinnande lag.
I hockeyn är just de vinnande lagen en stark lockelse; att få spela i lag som satsar lockar unga killar och deras föräldrar. Ytterst sällan tänker de på att det i 99 procent av fallen är mycket bättre att fostras genom förluster och mycket istid i en förstafemma – än att spela i en segrande tredjefemma.
Likadant är det i fotboll.
Det är genom att finnas i en naturlig miljö med kompisar som man lär sig hantera medgångar och motgångar.
De som jagar ”vinnande lag” blir bara inriktade på kortsiktiga framgångar – inte på att bygga lag och spelare som kan hantera de motgångar som alltid kommer inom idrotten.
Följden av sån matchning blir nästan alltid att de unga spelarna tröttnar vid motgångar. Slutar – eller byter lag.
Sånt skapar inga vinnare. Sånt skapar bortskämda divor.
Och inte minst; sånt skapar jobbiga föräldrar som driver sina barn och tränare till vansinne.
Jag gillar Frölundas sätt att sköta det här inom hockeyn.
De låter alltid lokala talanger spela kvar i sina klubbar tills de är 15 år.
Då är de mogna.
Jag tycker Hammarby ska lägga ner sina aggressiva värvningar av unga talanger. Låt dem växa i sina föreningar.
I nya numret av Offside finns en bra artikel om Hammarbys extremt framgångsrika 84:or. Där fanns väldigt lite lek.
”Tränaren Greger Casselborg drillade sitt lag med stenhård disciplin, seriöst proffstänkande och taktisk skolning redan från barnsben.” skriver Offside.
Den nioårige ledargestalten Max Mölder var på ett läger i Trosa där han råkade ut för ett busstreck när en mamma lagt knäckebröd i fel sovsäck.
Kanske för att hon tyckte Mölder var för seriös och allvarlig. Han skällde ut de medresande föräldrarna för att de inte förstod allvaret i fotbollen.
Nio år...
Casselborg är i dag operativ chef på Stockholmspolisen. Han säger att det nog hade varit bra om spelarna fått möta mer motstånd.
– Kanske var vi för överlägsna för vårt eget bästa.
Hur det gick sen för Spinkis och Costas?
Vad tror ni...? I en ytterst känslosam scen slutar boken naturligtvis med att Costas ångrar sig och kommer tillbaka till sin klubb Söderkamraterna.
När jag läser boken ibland på bibliotek eller skolor brukar barnen gråta lika mycket som jag själv vid den scenen.
Hur det gick i matchen sen? Gå till biblioteket får ni se...