Holm: Jag har aldrig sett Robin lika stolt som han var i går

Stefan Holm

LONDON. Öl, vin eller akvavit.

Det spelar ingen roll vad du har i glaset till sillen i dag.

Det starkaste vi kommer att få uppleva under midsommarveckan 2011 är Robin Söderlings magiska vändning mot Lleyton Hewitt.

Jag har sett Robin Söderling besegra Rafael Nadal och Roger Federer i Öppna franska, men jag har aldrig sett honom lika lycklig, lättad och stolt som i går.

Efter segern mot Lleyton Hewitt föll han skrikande på knä framför den kungliga läktaren där Jimmy Connors och Ilie Nastase satt sida vid sida, slog sig för bröstet och knöt högernäven så att knogarna vitnade.

När han rest sig och tackat sin motståndare för matchen sprang han ut på banan igen, skrek och knöt näven på nytt.

Valet av gester kan bara tolkas på ett sätt, att Robin Söderling ville tacka krigaren som bor i hans kropp.

Det var starka bilder, framkallade av en stark spelare, som rent mentalt just svarat för sitt livs starkaste insats.

26-åringen förlorade de två första seten mot Hewitt men lämnade ändå centrecourten som en vinnare.

Den som trodde att han skulle lyckas med det är jag beredd att kalla lögnare.

Personligen satt jag på pressläktaren och undrade om Söderling tänkte ta en nubbe till midsommarsillen, nu när han inte hade Wimbledon att tänka på.

Alla fick fel – utom krigaren

Jag fick fel.

Alla fick fel, utom Söderling och hans inneboende krigare.

Direkt efter matchen, när Robin kom till spelargången, blev han stoppad av en reporter från BBC.

– Det här är första gången jag lyckas vända ett 0-2-underläge, berättade Söderling och sprack upp i ett leende.

Jag hoppas att reportrarna dubbelkollade uppgiften, för det var en lögn. Robin Söderling har varit lika illa ute mot Rainer Schüttler och Fernando Verdasco.

– Har jag gjort det? Det kommer jag tyvärr inte ihåg, men jag glömmer fan inte bort när jag har tappat 0–2 i set. Det är både negativt och positivt. Ofta minns jag vad jag gjorde för fel och det för mig framåt, sa Söderling.

Den här matchen hoppas jag dock innerligt att han lägger på minnet, om inte annat för att påminna sig om krigaren.

Utan honom hade Söderling suttit på Heathrow nu, redo att lyfta mot antingen Stockholm eller Monte Carlo.

Det hade ju också varit ett sätt att fira midsommarafton.

Returspelet periodvis uselt

Jag trodde länge att det skulle bli så, för Söderling spelade inte som den världsfemma han är. Han servade visserligen bättre än i öppningsmatchen mot Philipp Petzschner, men hans returspel var periodvis uselt.

Att ändå lyckas vända ett 0-2-underläge mot en spelare som Lleyton Hewitt är en bragd. Visst, australiensaren har varit skadad och rasat till 130:e plats på rankingen, men den siffran är ungefär lika verklighetsförankrad som Serena Williams officiella matchvikt (68,2 kg).

På gräs är han fortfarande en världsspelare. Det förvånade mig att Söderling inte visste det. När han pratade om Hewitt inför matchen lät han inte speciellt imponerad.

– Han v a r en jäklig fighter och vann otroligt mycket på det. Han v a r en fantastisk spelare, rörde sig otroligt bra och fick tillbaka väldigt, väldigt mycket.

Jag är övertygade om att Söderling lärde sig mycket av gårdagens rysare, som att Hewitt inte tillhör dåtiden och att man aldrig ska underskatta en inneboende krigare.

Sedan har det ingen betydelse om den ryms inom sig själv eller motståndaren.

Han kommer att vinna då också. Om det blir världsfemman eller krigaren som knyter näven låter jag dock vara osagt.