Brasilien vann inte premiären – de fick den i present
SAO PAULO. Så mycket att hänföras av och så mycket att tycka om och likafullt ändå en sak som måste sägas innan vi kan prata om något annat.
Brasilien vann inte premiären. Brasilien fick premiären i present.
Reservationen är inte liten och den är inte något man bara kan spotta ur munnen. Det är alldeles förjäkla trist att det ska gå till på just det här sättet, och det är nästan så att det stockar sig när man ska försöka formulera det.
En storlagsstraff.
En svit billiga frisparkar i kritiska lägen därutöver, men framförallt en storlagsstraff. Ett gratismål för ett landslag och en turnering och en fotbollsadministration precis när det passade som allra flest.
Nej, jag tror inte på uppgjorda matcher eller den typen av korruption, men jag tror på en viss sorts domarpsykologi och jag tror tyvärr på att fotbollsvärlden systematiskt gynnar de stora framför de små.
Bra för turneringen? På sitt sätt, såklart, men jag vägrar att ställa upp på att huvudsyftet med ett fotbollsmästerskap ska vara det där jäkla partyt.
Av alla upptänkliga sorters avgöranden är det här den mest osympatiska varianten.
Fast okej, när jag nu har fått ur mig mitt initialmuller får jag väl samtidigt också vara uppriktig nog för att erkänna att en stor del av mig själv också sveptes med av festen nu när den väl satte igång.
Även om kvällen kulminerade på ett oerhört svårtuggat sätt så fanns det även fantastiskt mycket att tycka om med den.
Ni såg och hörde ju själva, även om ni inte kunde känna det.
En av de starkare upplevelserna jag upplevt
Utan att överdriva kan jag faktiskt skriva att den där nationalsången gav mig en av de starkare upplevelserna jag upplevt på en fotbollsarena.
Det var inte att de sjöng, de var inte ens hur de sjöng – mer än något annat var det varför de sjöng.
Fyra läktare och elva fotbollsspelare sjöng för att det här är deras Brasilien.
Det är inte politikernas, byggkartellernas och militärpolisens land. Det är inte deras landslag och det är inte heller deras VM.
Kort efter nationalsången skanderade hela Itaquerao-stadion ”Ei, Dilma, vai tomar no cu”, en inte särskilt subtil anspelning på vad presidenten egentligen borde göra med sig själv.
Just den ikonografi turneringen törstat efter
Oavsett vad man tycker om enskilda politiker var det en kraftfull påminnelse om hur svårt det är för några få att diktera villkoren för väldigt många andra – och fotbollen var inte så dum, den heller.
Den första halvleken var så händelserik att det stundtals var svårt att få till en jämn andningsrytm.
Marcelos eget Barbosa-ögonblick, den traumatiserade 15-minutersperioden som följde – och så Neymar då.
Runt den där armbågssmashen på Modric var det så att man undrade ifall han höll på att tappa det helt, men istället fortsatte posterpojken att driva på, att ta ansvar, att göra sig synlig och framförallt att spela med kvalitet.
Precis som hela det brasilianska laget mattades han i andra halvlek, men när den där parodin till straff väl slank in mellan Pletikosas händer så fick den här VM-turneringen just den ikonografi som den törstat efter.
Kan inte låta bli att gilla killen
Jag kan ha förtvivlat svårt för den enorma kommersiella viljan att ständigt sätta Neymar i fokus. Jag har däremot upptäckt att jag bara inte kan låta bli att gilla killen väldigt mycket.
Det är inte hans fel att andra vill göra honom till något mer än han är, lika lite som det är det brasilianska landslagets fel att de får en domarseger till skänks.
Premiären gjorde den sortens tankar viktiga att hålla kvar i huvudet.
Itaquerao är en arena som ligger högt uppe på en höjd, och som är öppen i hörnen. Det har sina nackdelar, men det innebär också att man har en milsvid vy över São Paulo då man tittar ut mot kanterna.
Efter de brasilianska målen kunde man se hur fyrverkerier sköts upp runt om i hela den enorma staden, och vidden av mästerskapet blev samtidigt så mycket lättare att ta in.
Karnevalen är igång nu, och ute på gator och torg kommer den att ha plats för fler än de rika och de mäktiga.
Jag hoppas bara att detsamma kommer att gälla på själva fotbollsplanerna – och jag önskar att brassarna klarat av att starta fiestan själva, snarare än att få den till skänks.