Niva: Ge oss hopp om att det värsta är över
Det är dags att bryta den här negativa spiralen... då vågar vi tro igen
Bland det värsta med en nedgång är att inte veta när den ska ta slut.
Det har varit några svåra år för det svenska landslaget.
Mer än något annat skulle en seger i Montenegro ge oss hopp om att det värsta i alla fall är över.
Jag vill ju gärna tro att jag står vid en vändpunkt.
Podgorica är annars inte den sortens stad som omedelbart ger upphov till storslagna tankar. Det tar inte mycket mer än en kvart att promenera igenom centrum i en av Europas allra minsta huvudstäder, och det finns inte heller så särskilt många anledningar att stanna till.
Till sist blir jag stående vid den nybyggda millenniebron i stadskärnans norra utkanter. Moraca-floden under mig, matcharenan på andra sidan.
Och tja... Om inte här, så var? Om inte nu, så när?
Det har sannerligen blivit tid att bryta den negativa spiralen som det svenska herrlandslaget suttit fast i under alldeles för lång tid.
Lite beror det väl på hur svartsynt man är – det går absolut att hävda att vi varit inne i en nedgång ända sedan EM 2008 – men ingen kan slå i mig att de två senaste åren varit särskilt positiva.
Varit ett par skitår helt enkelt
Senast vi hade riktigt roligt med det här landslaget var ju 2012. EM-slutspelet blev visserligen mer publikparty än fotbollsfest, men hösten innehöll sedan två av de mest minnesvärda landskamper jag överhuvudtaget upplevt.
Både den bisarra upphämtningen i Berlin och Zlatans fyrklöver på Friends kommer att ta rejält med plats den dagen jag summerar mitt idrottsliv, det är jag fast förvissad om.
Men sedan då? Ett allt äldre landslag har spelat allt sämre. En allt mer utskälld nationalarena har känts allt ödsligare.
Det har varit ett par skitår, helt enkelt.
Vi fick visserligen de där vändningarna mot Irland och Österrike, men inte fick vi något VM för det. Istället fick vi den längsta förlustsviten på mer än ett århundrande, och för sisådär ett halvår sedan var det direkt deppigt att se det svenska herrlandslaget spela fotboll.
Inte nu för att resultaten i de där träningsmatcherna mot Danmark och Belgien betydde särskilt mycket, utan framförallt för att det riskerade att bli ännu mycket värre innan det skulle bli bättre. Den som tittade framåt såg mest bara en framtid utan Zlatan Ibrahimovic, och inte så värst mycket mer.
Nere på botten och vänt
Riktigt så dystert känns det inte längre. Snarare finns det skäl att tro att vi faktiskt har varit nere på bottenpunkten och vänt.
Paradoxalt nog är det inte a-landslaget som drivit fram svensk fotbolls nya stämningsläge – det är främst U21-landslaget och Malmö FF – så det börjar allt bli dags för dem att lägga några pinnar på optimismhögen.
Egentligen är det inte poängen i Podgorica som är det viktigaste, utan det är vindarna de i så fall för med sig. Resultatet i den här matchen kommer att sätta tonen för både vintern och våren, bli sammanfattningen av hela kvalupptakten.
Tydligare har den hittills inte varit. Vid förlust får vi allt lov att summera en svag start, vid kryss når vi väl upp till godkänt – men vid seger har vi redan fog för att se fram mot Frankrike.
Någon sorts fördel med att ha vant sig vid det lilla är att man inte längre begär så särskilt mycket. En vinst mot ett rätt mediokert Montenegro berättigar inte till någon bragdnominering, men den skulle göra väldigt mycket för att generera ny entusiasm. Ett avtryck av en Durmaz, en Forsberg, en Bahoui, en Kiese Thelin eller en Guidetti skulle inte göra dem till nästa guldbollsvinnare, men det skulle skapa ytterligare lite blågul framtidstro.
Det fina och det förrädiska med historien är att den förblir formbar.
Jag knallar tillbaka ner genom Podgorica, från nyuppförda glas- och stålstrukturer förbi gamla kommunistkaserner och in bland ännu äldre ottomanska stenhus.
Egentligen står man alltid vid en vändpunkt. Ibland vet man bara inte om det förrän någon annan gjort vägvalet.