Sanslös halvlek
Walcott närmast förnedrade Capdevilla
LONDON. Erkänner:
Med en halvtimme kvar på Emirates satt jag mest och stirrade på dataskärmens resultatservice.
Vilka skulle Arsenal få möta i semifinalen – Manchester United eller Porto?
/slut ingress/
Det stod 2-0 till Arsenal då och allt kändes fullständigt klart. Inte en chans att Villareal kunde hitta på nåt som var ens i närheten av galenskaperna mellan Chelsea och Liverpool i tisdags.
Det blev också 3-0 innan det hela var färdigt, och snacket efteråt handlade inte så mycket om vad som just hade hänt – utan vad som väntar framöver.
Vad det säger om gårdagsmatchen begriper ni själva.
Inte mycket att tillägga, liksom. Arsenal körde över Villareal efter att ha satt tonen direkt efter avspark, det uppstod aldrig ett spår av dramatik, och om jag tänker efter minns jag inte en enda riktigt bra målchans för spanjorerna under 90 minuter.
Jag tror det hade med Theo Walcott att göra.
Den unge mannen har varit skadad större delen av säsongen och det är när man ser honom spela som i går man fattar vad Arsenal saknade som mest i vintras.
Hans första halvlek var sanslös. Hans 1-0 kom efter en skarvning av Fabregas och en läcker lyftning över mål-Lopez, och trots att det bara gått drygt tio minuter hade vi redan sett det komma. Mot sig på sin kant hade han Joan Capdevila, europamästare med Spanien i somras. En av de mest rutinerade och smarta vänsterbackar du kan tänka dig att ställas mot.
Theo Walcott bara svischade förbi honom, utklassade honom i snabbhet som om det vore ett 100-meterslopp mellan Usain Bolt och Carl Bildt.
Skickade ett budskap
Inte nog med det, Walcott närmast förnedrade Capdevila med såna där manövrar man mest ser i pojkfotboll: slå bollen på ena sidan av backen, spring själv på den andra och vinka goodbye i backspegeln.
Det fanns en del att anmärka på Walcotts inlägg, men mötet mellan Bolt och Bildt skickade ändå ett snabbt budskap till oss alla. Det sa att Arsenal tänker koppla ett omedelbart grepp om det här och inte försöka sig på ett avancemang via en målsnål, stängd match.
Det sa dessutom, i ett PS, att Fabio Capello är synnerligen löjlig om han fortsätter att babbla om David Beckham som en man för VM nästa år – när England har högeryttrar som Theo Walcott.
Klart det inte var straff
Hur som helst, Walcott syntes inte lika mycket i andra halvlek när Villareals ex-Gunner Robert Pires bytt position och nästan allt spel förlagts till mitt-mittfältet.
Han var i alla fall den som ”fälldes” av Diego Godin i straffområdet och fick den straff som gav 3-0.
Det är klart att det inte var straff. Den tyske domaren Stark lydde dock sin linjeman som uppenbarligen sett nåt som ingen reprismaskin i världen kunde upptäcka i efterhand.
– Om det var straff? Tja, domaren dömde ju det, sa Walcott efteråt. Med en axelryckning och ett leende.
Sen byttes han och de andra målskyttarna, van Persie och Adebayor, ut. 3-0, elva minuter kvar och en man mer på planen (Sebastian Eguren protesterade vilt mot straffen och fick sitt andra gula, han var aldrig så arg i Hammarby). Arsene Wenger ville spara på krutet för det som väntar:
Chelsea i FA-cupsemifinal på Wembley på lördag.
Och, så småningom, Manchester United på Old Trafford den 28 april – i det första Champions League-mötet nånsin mellan de två engelska giganterna.
– Vi har intressanta tider nu. Vi ser utmaningar framför oss. Men vi är inte rädda för någonting, sa Wenger.
Finns ingen anledning.
Det kan vara så, för att tala travspråk, att Arsenal har suttit instängt med allt kvar till sista kurvan. Och låter man Theo Walcott sköta upploppet kan ni få en vinnare av mig, till bra odds.