Bjurman: ”Ruuuuud” har fått New York på fall

Per Bjurman

NEW YORK. Han är redan den populäraste norrmannen i New York sedan Mats Zuccarello höll hov på Madison Square Garden – och hyllas likt honom med kärleksfulla ”Ruuuuuuud”-ramsor.

Ikväll kan Casper Ruud också vinna sin, och hemlandets, första Grand Slam-titel – och bli världsetta.

Men för att förverkliga den drömmen måste Oslos egen Björn Borg utan tvekan göra sitt livs match mot en ung spansk tjur som inte verkar gå att tämja.

Tennis: De har dragit in mest pengar

Det var ju så de skrek på Garden när Mats Zuccarello utförde sina hisnande konstnummer i New York Rangers-tröjan (och fortfarande skriker de gånger han kommer hit med nuvarande laget Minnesota Wild):

– Zuuuuuuuke!

Nu har ytterligare en artist från Norge med ett lämpligt U – ja, två till och med – i efternamnet fått New York på fall och ett likadant tjut hörs när han dammar in sina fantastiska passerslag på Arthur Ashe-stadion ute i Queens:

– Ruuuuuuud!

Och Casper Ruud förtjänar verkligen samma NYC-kärlek som ”Zucca”. Hans servar kanske inte har exakt samma skimmer som den hockeyspelande landsmannens mest spektakulära passningar till Mika Zibanejad, men de båda Oslo-sönerna delar ändå många egenskaper: Karisman, skickligheten, bollkänslan, kylan och förmågan att prestera som allra bäst i de mest kritiska ögonblicken.

helskärm

Casper har spelat högklassig tennis i samtliga matcher på väg fram till dagens crescendo men vid enstaka tillfällen hamnat i trubbel – och just då alltid slagit in sina mest häpnadsväckande bollar.

Några av de ovan nämnda passerslagen sitter jag fortfarande, flera dygn senare, och tänker på. När motståndarna fått vittring och gått på offensiven är det som att han fått syn på ytor och vinklar ingen annan sett och bara placerat bollarna just där.

Sanslöst, är ordet.

Dessutom ger han, också i det i likhet med den norska hockeyhistoriens största, ett påfallande ödmjukt och vänligt och sympatiskt intryck. Det – i kombination med helig kämpaglöd – går alltid hem i New York.

helskärm

För att hela US Open-festen ska sluta med att Ruuuuuuud-tjutet återigen ekar över Flushing Meadows krävs dock att den unge mannen höjer sig ytterligare en klass eller två i sitt livs hittills största match. Ja, han spelade final även i Paris i början av sommaren, men detta är större. Det har han sagt själv. Vinner han bärgar han inte bara Norges första, historiska major-titel – han blir de facto världsetta.

För grannsämjans skull

Men det kan motståndaren också bli och motståndaren är utan tvekan svåraste utmaningen hittills. Blott 19-åriga spanska fenomenet Carlos Alcaraz, förväntad grundbult i ett nära förestående paradigmskifte i världstennisens toppskikt, har om möjligt spelat ännu mer formidabel tennis på Arthur Ashe Stadium – och visat en än mer förbluffande styrka när knälederna borde förvandlats till överkokt spagetti. 

Han har haft matchbollar mot sig och räddat dem. Han har bränt egna matchbollar utan att det bekommit honom. Han har förlorat tiebreaks på de mest förödande sätt – och som en sydspansk Björn Borg bara fortsatt pumpa som om inget hänt. 

Man får ibland känslan av att han är för ung för att förstå att han ska bli allt det där som andra blir när en livslång dröm håller på att krossas: Nervös, frustrerad, stressad, rädd och ängslig.

Senor Alcaraz påminner därvid om en viss spansk tjur vi svenskar brukar fira jul med. Omöjlig att styra och tämja, liksom…

Men låt oss ändå hoppas att vår norske vän på något sätt kan komma åt honom.

För grannsämjans skull – och för att det vore en upplyftande upplevelse att få höra det där vrålet igen:

– Ruuuuuuud!