Erik Niva: Bakar ihop en större intäktskaka
Vi kan diskutera hur trelagsgrupperna kommer fungera och vad vi tror om de där straffsparksläggningarna och om Kenya kanske kan kvalificera sig nu.
Nyckelfrågan som avgör om vi tror på VM-expansionen eller inte är ändå en annan:
Behövs det mer pengar i fotbollsindustrin?
Ni får tro mig om ni vill, men egentligen vill jag inte vara den som är den. Jag trivs rätt dåligt i rollen som reaktionär och förbittrad motståndare till alla typer av förändring.
Det är förstelnande och nedbrytande på en och samma gång – men det är ju tyvärr ofta där vi hamnar när vi saknar förtroende för institutionerna som ska företräda oss.
Tror jag att fotbollens makthavare fattar beslut på goda grunder? Tror jag att Fifa biffar upp VM-formatet för idrottens bästa?
Inte mer än jag tror på Storsjöodjuret. Inte mer än jag köper in mig på välviljan och altruismen hos den ryska gasjätten eller den kinesiska byggfirman.
”Vad ligger till grund”
Varför reformeras Champions League? Varför utökas VM? Vad ligger till grund för varje litet förslag till nyordning som överhuvudtaget når beslutsbordet?
It’s the economy, stupid. Det är möjligheten att baka ihop en ännu större intäktskaka.
Precis just här finns det dock anledning att stanna till och sluta raljera för några ögonblick, för här finns den mest avgörande skiljelinjen av alla.
Jag är väl medveten om att hela världsordningen av idag bygger på en strävan efter evig tillväxt, och att den grundsynen inte lämnar så värst många andra alternativ än att jaga nya marknadsandelar.
”Ideologi som styr och driver hela fotbollen”
Växer inte fotbollen så dör den, heter det.
Det här bör inte reduceras till en karikatyr av klichékorrupta pampgubbar i slutna rum – det går givetvis att bygga intäktsberg med goda avsikter och hederliga metoder – utan i stället diskuteras utifrån den ideologi som styr och driver hela fotbollen.
Själv tror jag inte på den.
Jag ser verkligen inte behovet av att fotbollsindustrin ska svälla snabbare och snabbare. Jag tror inte att den här idrotten mår bra av att ekonomiseras ytterligare.
Och nej, på de här premisserna tror jag inte heller att VM-turneringen kommer att gynnas av att växa från 32 till 48 lag, från 50 miljarder intäktskronor till nästan 65 miljarder.
Det känns extra tråkigt att behöva vara gringubbe den här gången också, eftersom jag egentligen tycker att det finns många argument för expansion.
”Det ultimata formatet”
Exklusiviteten är inte det viktigaste med ett mästerskap i min värld. Jag tillhör inte dem som tycker att den gamla EM-turneringen med åtta lag hade det ultimata formatet, för att det garanterade kniven-på-strupen-matcher mellan Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike.
Tvärtom tycker jag ju att ett VM verkligen ska få vara hela världens mästerskap, att det är viktigare att Irak, Haiti och Kongo kan drömma än att Brasilien och England får optimala uppladdningsmöjligheter.
Men nu är det ju som det är. Det spelar naturligtvis ingen som helst roll att Gianni Infantino ciruklerar memon med pliktskyldiga formuleringar om att beslutet inte ska fattas på finansiella grunder, för de nya pengarna som genereras kommer ändå inte att stärka särskilt många gräsrötter i Libanon.
I mars i fjol ingick Fifa partneravtal med Wanda – företagsjätten som ägs av Kinas allra rikaste man – och när allt kommer kring är det längtan efter den kinesiska marknaden som driver den här expansionen mer än något annat.
Det nya VM-formatet kommer att leda till fler innehållslösa VM-matcher, ett mer urvattnat kvalspel och ett ännu mer svåråtkomligt monstrum till arrangemang.
Jag hade kunnat leva med allt det ifall jag på allvar hade trott på att det var prövosteg på vägen mot något bättre, bredare, rättvisare. Nu ser jag istället ytterligare en dåligt underbyggd etapp på det svajiga Babelstorn som fotbollen försöker bygga av mynt.