Flinck: Det här var spelgeniernas turnering
Det blev ingen oförglömlig final.
Det blev en taktisk tvekamp.
Men så var EM också spelgeniernas turnering.
”Ett ställningskrig mellan världens två bästa försvar”Spanien-Kroatien blev ingen final vi sent ska glömma.
Ingen handbollspropaganda.
Ingen fart.
Snarare ett tempofattigt ställningskrig.
En taktisk tvekamp mellan världens två bästa och mest flexibla försvar som fick motståndaren att rada upp de tekniska felen.
Och väldigt mycket spänning.
Med en välförtjänt segrare i Spanien sett till hela EM.
Kungapositionen har förändrats
Spanjorerna tar sitt andra raka guld och de gör det återigen utan en riktig vänsternia.
I Tyskland kallas den ”Königsposition” – kungapositionen.
Vänsternio alltså.
Den klassiska storskyttens plats.
Men den tiden är förbi och det blev alldeles tydligt i detta EM.
Sedan flera år har skillnaden mellan vänsternio och mittnio luckrats upp och spelarna byter ständigt plats med varandra. Vad är Nikola Karabatic? Rasmus Lauge? Aron Palmarsson?
Stefan Lövgren var väl en av de tidigaste hybriderna av vänster- och mittnia. Den senaste i den absoluta världstoppen är Sander Sagosen.
Jag håller honom som världens bäste spelare just nu och han var EM:s bäste anfallsspelare även om han inte lyckades föra sitt Norge till final.
Den komplette Sagosen är ett tydligt exempel på vad som krävs för att vara bäst i världen i dagens fysiska handboll.
Skytten på högernio i stället
Men ”bakom” honom har det varit en tydlig trend i detta mästerskap att de mest framgångsrika lagen spelat med mer typiska mittnior också på vänsternio. De båda finallagen har en hel drös spelare som är mer playmakers än dyngskyttar på högsta nivå: Kroatien med Duvnjak, Cindric och Karacic, Spanien med Entrerrios, Sarmiento och Canellas. Slovenien med sin fantastiska mittnioskola (av mer klassiskt snitt) från Celje har Bombac, Zarabec och Ovnicek. I Norge går ju Sagosen också in där (även om hans skott är överlägset resten av namnen här) ihop med Johannesen och O’Sullivan.
Spelarna på vänsterniopositionen kan i dag inte bara leva på skott- och genombrottskraft utan det krävs en hög förståelse för spelet och för hur motståndaren tänker.
Jag skulle vilja gå så långt som att säga att detta är spelgeniernas turnering, kanske till och med spelgeniernas epok även om just det kan vara lite tidigt ännu.
Lite grann har utvecklingen ovan gjort att de här lagen gärna spelar med en mer utpräglad skytt på högernia: Stepancic i Kroatien, Rød i Norge och Maqueda (och i viss mån Dutjebajev) i Spanien. Men den bästa högernian av alla i EM i mina ögon, Dolonec i Slovenien, är mer av mittniosnittet, en Lagergren fast en nivå bättre.
Om detta är spelgeniernas turnering så var det kanske ingen tillfällighet att finallagen leddes av två handbollsprofessorer, Ribera i Spanien och Cervar i Kroatien, medan många andra lag har gamla storspelare som förbundskaptener.
Här har svenskarna att lära
Fortsätter vi trendspaningen så är det tydligt – och blir ännu tydligare när man pratar med en annan handbollsprofessor, Martin Frändesjö – att hemspringet i detta EM blivit nästan lika viktigt som de offensiva kontringarna om du ska gå långt.
Och när vi är inne på de mer defensiva spaningarna:
Ettornas försvarsarbete har utvecklats mycket de senaste åren och blivit allt mer essentiell för hela det kollektiva försvaret: norrmännen Jöndal/Björnsen, Mandic i Kroatien, Janc i Slovenien. Där har svenska kantspelare en hel del att lära.
Det var de lag med de mest flexibla försvaren som var i final. Båda lagen inledde finalen med 5–1-försvar men båda gick över till 6–0-alternativet och det behärskar spanjorerna bäst.
Det här var också EM:et där…
...linjespelaren slutade hoppa och bara lade sig in i målgården och kunde ligga platt på golvet innan han sköt men ändå få målet godkänt.
…där vi ”blev av med” många av de obligatoriska straffarna efter satsningar på ”utsida två”. Det var välbehövligt.
Spanien hade för övrigt 11 olika målskyttar på sina 22 mål.
Och samtliga spelare i laget spelade minst 11 minuter i finalen. Det är anmärkningsvärt men säkert en förklaring till att man var starkast i slutet när allt skulle avgöras efter 9 matcher på 17 dagar.
Ingen annan förbundskapten har roterat på sitt manskap som Ribera.
Visst har Spanien en fantastisk uppsättning kvalitetsspelare men det är ändå lite märkligt att inte fler av toppnationerna går runt på fler spelare när spelschemat ser ut som det gör i VM och EM och ett mästerskap i dag handlar så mycket om att klara av skador och orka sig igenom det.
Till sist mitt all star-lag i EM.
Målvakt: Gonzalo Perez de Vargas, Spanien.
Vänstersex: Magnus Jøndal, Norge
Vänsternio: Sander Sagosen, Norge.
Mittnio: Raul Entrerrios, Spanien
Högernio: Jure Dolonec, Slovenien.
Högersex: Blaz Janc, Slovenien.
Linje: Bence Banhidi, Ungern
Försvarare: Domagoj Duvnjak, Kroatien.
MVP: Sander Sagosen, Norge.
Tränare: Jordi Ribera, Spanien.