Citys satsning kan bli tidernas värsta slöseri

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Wennman: Om inte de arabiska ägarna agerar kommer City att rasa ihop

LONDON. Den nyrike drömmaren Manchester City kom från en semestervecka i Abu Dhabi, hamnade i spöregn på Anfield och återvände direkt till en torr sanning:

Spelet är öken.

Törsten efter en bra manager är desperat.

Om inte de arabiska ägarna agerar kommer City att rasa ihop

Med ”rasa ihop” menar jag att Manchester City kommer att sumpa chansen att slå sig in bland de fyra första, undan för undan tappa mark och helt enkelt återgå till att bli...Manchester City.

Varningstecknen är tydliga. Om inte Shejk Mansour och hans medhjälpare ser dem och byter ut tränaren Mark Hughes blir de investerade miljarderna fotbollsvärldens största slöseri genom tiderna.

Den där Champions League-platsen som alla City-trogna hoppas på är mer än nånsin ”up for grabs”, som det heter på nysvenska. Ett sviktande Liverpool, som efter 2-2 mot City bara vunnit en match av de senaste tio, ett Tottenham som i längden aldrig går att lita på, ett ojämnt Aston Villa som lyckades få en poäng i Burnley i går...tittar man då på vad City har spenderat, vilka lirare som finns i truppen, borde det vara en straffspark de ljusblå inte kan missa.

Tiden rinner ut för Hughes

Men det finns inget riktigt drag i laget. Ingen mål och mening. Ingen sammanhållande kraft, ingen ledare, ingen klar filosofi, ingen fungerande spelidé, ingen ilska när man tappar poäng, ingen äkta glädje när man gör mål.

När alla stjärnorna köptes in var vi rätt många som sa att ”det går inte att skapa ett lag över en natt, det kommer att ta tid” och City fick den vanliga sleven av misstänksamhet som hälls över alla lag som värvar stort och dyrt på kort tid.

Men med en smart manager är det ett ganska gott utgångsläge. Om man kan skapa sammanhållning, bilda en stark känsla av ”vi mot resten” och få stjärnorna att dra åt samma håll.

José Mourinho hade aldrig tillåtit Manchester Citys spelare att agera som de gör. Han hade, med det här materialet, aldrig spelat sex raka oavgjorda. Han hade gett spelarna tydligare direktiv, ropat ”jag har en plan” och fått den att fungera trots att Emmanuel Adebayor verkar lika virrig som Ragnar Vanheden. Han hade inte accepterat att Shaun Wright-Phillips ger sig ut på privata dribblingsäventyr som innebär tappad boll i nio fall av tio. Han hade inte tålt Robinhos distraherande snack om Barcelona i korridorerna. Han hade infört disciplin. Han hade blivit galen av denna hipp-som-happ-fotboll

Men nu står City med Mark Hughes. Tiden rinner ut för honom, som ökensand i ett timglas.

Det pratas om att klubben tänker handla några storfräsare till i januarifönstret (det spekuleras i engelsk media till och med om Fernando Torres, det kan vara det dummaste jag hört). Mark Hughes säger att han har vissa positioner han behöver förstärka.

Klokare – och billigare – vore att byta ut Hughes, skaffa en ny manager som kan skapa ett LAG och hitta ny inspiration i omklädningsrummet.

Ni tycker kanske att jag är från vettet, fakta säger ju att City bara förlorat en enda match i höst och 2-2 mot Liverpool på Anfield är inte kattskit. Och det är möjligt att jag, som haft ett gott öga till Manchester City sen jag var tonåring, är överkritisk. Det brukar fungera så när man studerar ett lag extra noga. Men jag är bara ärlig: det jag ser är ett City som håller på att tappa greppet om sitt nya jag.

Liverpool har sina egna bekymmer, det känns som om jag tjatat om dem i månader, och i skuggan av skador (två nya på första kvarten i går, otroligt) och annat lämnar jag Rafa Benitez i fred idag. Inte ett ord om byten som borde gjorts eller om byten som gjordes.

Jag konstaterar bara att både Liverpool och City var så rädda att förlora att det naturligtvis blev oavgjort. Första halvlek var skamlöst usel. City borde kommit till Anfield för att visa att laget menar allvar, och de hade en uppställning bra nog för att klara det. Men de gick och gömde sig. När de skulle vädrat blod, mot ett svagt Liverpool som bjöd in dem i matchen, såg vissa spelare ointresserade ut, andra spelade bara för sig själva. Och Mark Hughes satt som förlamad och lät det hända. Jag tror väldigt många lag i den här ligan hade utnyttjat Liverpools brister i går. City ville/kunde/vågade inte.

En sån här dag hade vi kunnat snacka mycket om jättedödaren Sunderlands 1-0 mot Arsenal (Darren Bent IGEN), om Chelseas 4-0-kross av Wolves (utan Lampard, Drogba, Ballack, Deco och Carvalho) och ett skoningslöst Manchester Uniteds 3-0 mot Everton (vilket supermål av Fletcher!).

Men just nu känns framtiden i ”världens rikaste klubb”, Manchester City, intressantast. Mark Hughes vet väl att det blir kallt i öknen när mörkret faller?