TABBARNAS LEAGUE
Wennman: Denna galenskap är ju precis hur rolig som helst
LONDON. Den här galenskapen måste betyda nåt.
Det värsta är att jag inte vet vad.
Det enda jag begriper är att Champions League-fotbollen har exploderat i mål, tabbar, självmål, utvisningar, straffar och allmän olydnad mot gamla lagar.
Det är precis hur roligt som helst.
Jag använder alltså ordet galenskap i positiv bemärkelse. Få saker är mer underhållande i fotboll än när två bra lag tvingar varandra till misstag, när stora stjärnor under ett par korta sekunder ser ut som korpspelare på en grusplan i morgonserien. Och få saker är tråkigare än bra lag som tar ut varandra, spelar med dubbla långkalsonger och är nöjda med 0-0.
Vi har gått igenom tider när det faktiskt varit så, när det finaste som fanns i tränarnas ögon var att klara 90 minuter utan individuella misstag och det alltid, i alla omklädningsrum, stod en Svennis, en Lagerbäck eller en Drillo förklädd till italienare, spanjor, tysk eller engelsman och höll föredrag i riskeliminering.
Nu sitter plötsligt Europas toppklubbar gränsle mitt emot varandra på en såpad trästock och dunkar på varandra med kuddar. Den som trillar av först torskar. Och vi som tittar på skrattar och jublar.
I tisdagens CL-omgång gjorde samtliga 16 lag mål. Det blev 31 stycken sammanlagt, en märkvärdig siffra. I går blev det ”bara” 18 fullträffar. Men vi såg sex utvisningar, tre självmål, två missade straffar, häpnadsväckande slarvigt försvarsspel på sina håll, grymma målvaktsräddningar – och en fem, sex målvaktstabbar som var bland de värre vi sett på den här nivån.
Starkare och snabbare än tidigare
Fullt ös, alltså. Om jag får överdriva lite i vanlig ordning har Champions League på senare tid (ni minns höjdarna i våras också) förvandlats från en rätt släpig, förutsägbar film i svartvitt till en sjudjävla actionrulle i färg. Varför? Hur? Vad betyder detta?
Ingen aning. Men om vi undviker taktiska hjärnskrynklar-resonemang om 4–5–1-uppställningar som egentligen blir 4–3–3 (och därmed skapar den offensivaste fotbollen sen 1970-talet), om vi hoppar över mittfältsdiamanter och julgranar och skenande ytterbackar, om vi till och med bortser från att de fasta situationerna får allt större betydelse, har jag bara den simplaste av teorier: tempot.
Man kan alltid hävda att dagens stjärnor är överbetalda. Men de har heller aldrig varit starkare och snabbare. Med farten kommer misstagen. Fråga bara en toppdomare om det är jobbigare att hänga med i spelvändningar och omställningar nu än för några år sen. I England har tendensen hela hösten varit densamma som den nu är i Champions League: snabbare spel, fler försvarsmissar, fler mål än på många år. Är det en tillfällighet?
Ett litet personligt (men rätt angenämt) problem i samband med dessa målfester:
Sitter man och ser en Champions League-match live och sen går hem och kollar sammandragen av de andra fighterna i tv, då tycker man varenda gång att man varit på fel ställe.
I går kom jag från Stamford Bridge och hamnade mitt i tv-dramat mellan Real Madrid och Milan (2–3). Och...jaa, joo. Det var ju där man skulle ha varit. Om man får resonera som en bortskämd gris.Men det var verkligen ett högklassigt drama, bland annat på grund av de fåniga misstagen. Här hade de klassiska storlagen världsmålvakter (Milans Dida och Reals förträfflige Casillas) som plötsligt gjorde korpserien på Gärdet i Stockholm klockan 07.00, en regnig tisdag, mer begriplig.
Ynnest att se två gamla giganter
Det var inte vad De Stora Tänkarna skulle kalla ”bra fotboll”. Men det var en ynnest att få se två gamla giganter sitta på en stock och slugga på varann till omvärldens förtjusning.
Nu led jag ju inte alls svårt av att se Chelsea krossa Atletico Madrid med 4–0, det var nämligen ett siffertips jag fick in för en gångs skull. Och tvåmålsskytten Salomon Kalou passade in på dagens tema: missade chanser, oväntade händelser. Kalou missade två lägen som min systers katt gjort mål på, sen satte han 1–0 och 2–0.
Men det var ingen skakande uppvisning för övrigt. Om man bortser från ungdomarna som för tv:s skull står och fladdrar den enorma Champions League-bollen i mittcirkeln före kick off. De kan få komma hem till mig och skaka mina mattor också.
Och talar vi om mattor vill jag ge Sir Alex Ferguson lite credit efter 1–0 borta mot CSKA Moskva på konstgräs:”Bra fotbollsspelare kan spela på alla underlag. Det är lika för alla”, sa han FÖRE matchen.
Hörde ni, ni som gnäller i allsvenskan?