Glöm guldet!
Wennman: England har inte kommit en millimeter längre
LONDON. Den här gången är det ingen falsk gryning, säger dom.
England under Capello kan verkligen vinna VM nästa år.
Visst, det är klart.
Om inga andra ställer upp.
Pressrummet i Wembley Stadium före kvalmötet med Ukraina i går kväll:
Så mycket engelsk optimism, så många överlägsna skratt, så mycket snack om ”det nya England”, om ”den nya inställningen”, om den ”nya mirakelmannen”, Fabio Capello.
Efteråt, efter en rättvis men tursam 2–1-seger och ett spel som inte blivit en millimeter bättre sen Sven-Göran Erikssons dagar, var det mest förbryllade miner och suckar av lättnad.
Det verkade så oerhört bekant.
Eftersom England vunnit allt i början av VM-kvalet hissades laget till himmelska höjder inför mötet med Ukraina, och inte bara det:
VM-titeln i Sydafrika framstod nästan som en formalitet. Tack vare den geniale Capello. Och tack vare denna formidabla generation engelska spelare.
Spelarna räcker inte
Jag kliar mig i skallen och läser The Times chefs-fotbolls-krönikör, gamle Patrick Barclay. Han ska framstå som Den Kloka Gubben i engelsk fotbollsmedia, och när han spår VM-guld för sitt land 2010...hur ser hans drömelva (4-2-3-1) ut nästa sommar?
Jo, så här:
Ben Foster – Owen Hargreaves, Rio Ferdinand, John Terry, Ashley Cole – Frank Lampard, Gareth Barry – David Beckham, Steven Gerrard, Wayne Rooney – Emile Heskey.
Som sagt: inte en millimeter längre än Svennis dar.
Hur kan man ens i sin vildaste fantasi inbilla sig att England ska bli världsmästare med den där elvan?
De engelska fotbollsjournalisterna säger att landslaget sköts annorlunda under Capello. Det är bättre ordning nu. Spelarna får inte ha mobiltelefonerna påslagna under luncherna. Fruarna får hålla sig borta. Det är bättre sammanhållning, mindre individualism. Och varje gång de frågar spelarna så säger de att ”joo, Capello är fantastiskt bra, han är den bäste vi haft.”
Ja, vad fan skulle de annars säga?
Det är VM-guld i luften och om man nu skulle komma med en simpel invändning som att klassen på spelarna inte räcker till kan såna som Times-Barclay alltid peka på andra fördelar:
VM i Sydafrika kommer att spelas i förhållandevis milt klimat, ungefär som en engelsk vår, och i sånt väder är England oslagbart.
”Minns bara Niigata i Japan 2002, då ett skyfall rensade luften och gjorde den kallare. Då utklassade vi Danmark med 3–0!”
Rooney är energikällan
Jag har följt det engelska landslaget i åtta år nu och delar inte optimismen. Jag såg ingen tydlig taktisk förbättring mot Ukraina. Jag såg ingen nyförlöst Steven Gerrard i en ”fri” roll på vänstersidan. Jag såg ingen Frank Lampard/Gareth Barry som kan knäcka de bästa mitt-mittfältarna i världen. Jag såg ingen förändring i David James osäkra målvaktsspel. Jag såg ingen given toppforward, eftersom det inte finns nån. Peter Crouch, som fällde ut en tentakel som nån slags bönsyrsa och gjorde 1–0, var Capellos fjärdeval efter Heskey, Carlton Cole och Darren Bent.
Vad jag däremot såg var ett enmans-korståg som heter Wayne Rooney och som alltmer framstår som Englands enda riktiga energikälla. Det är han som driver hela bygget. Det är till lika delar imponerande som riskabelt.
Som Eleganten på Daily Telegraph sa
i går:
– Ett mellanfotsben på Rooney och England är förlorat.
Det kan ryka andra ben också. Motståndarnas. Om han träffat värre på Ukrainas Alijev med sin vildsina tackling i går hade han det blivit skandal. Rooney kan sänka sig själv och England igen (minns 2006) om han inte behärskar sig. Men vem ska lära honom – när Svennis, Sir Alex och Capello misslyckats?
Kapten John Terry blev räddaren efter Andrej Sjevtjenkos kvittering i går, och England har en fin rad nu med fem raka segrar i kvalet.
Men VM-guld i Sydafrika?
Kära nån, glöm det.