Niva: Kom ihåg ljudet, ta med känslorna
Så sjöng de här läktarna en allra sista gång, och det dånet trängde djupt in i själva idrottssjälen.
Kom ihåg ljudet, ta med känslorna in i framtiden.
Råsunda var aldrig bara en arena. Fotboll får aldrig reduceras till bara en sport.
Jag önskar verkligen att de kunde vara här, alla de som fortfarande tror att fotboll är en sport där 22 personer jagar efter en boll i 90 minuter och där de som gör flest mål är de som vinner.
Klockan börjar så smått närma sig midnatt en råkall torsdagskväll i november.
Ändå står tiotusentals människor kvar och sjunger.
Inte för att fira någon vinst eller för att hylla någon storstjärna. De står kvar för att sjunga ihop och för att minnas en 75 år gammal fotbollsarena. De står kvar eftersom de aldrig någonsin vill gå härifrån.
Många grät – jag förstod dem
Jag har sett många bättre matcher på långt större arenor – men jag kan ärligt och uppriktigt säga att det är få gånger som en kväll på en fotbollsarena berört mig såhär mycket.
Både vuxna män och vuxna kvinnor grät, och jag förstod dem.
En sista kväll på Råsunda. En sista chans för de svartgula att tillsammans förkunna för världen att det här är de vi är – och det här är där vi kommer ifrån.
Egentligen hade jag gått hit för att skriva om den största matchen ett svenskt klubblag har spelat på flera år, men ju längre kvällen gick, desto mer uppenbart blev det att den faktiskt var en bisak.
Nere på planen gjorde AIK ännu en heroisk insats – behärskade både krigandet och spelandet – och var länge på kurs mot ett remarkabelt resultat.
Ändå var matchen något som mest bara pågick, likt en film som stod och rullade på tv:n i vardagsrummet där festen var i full gång.
Känslorna från läktarna var så översvämmande starka att de fullständigt tog över.
Ibland är saker som är svåra att förklara med ord lättare att uttrycka i sång, och den här kvällen var mullrandet så innerligt att det måste ha ruskat om även de som aldrig begripit hur folk kan bry sig så förbaskat mycket om en klumpig gammal betongkoloss.
En genuin fotbollsarena är ju så ohyggligt mycket mer än ett byggnadsverk.
En plats du alltid är välkommen till
Ibland kan det finnas både sexism, fascism och våldsromantik där – visst – men de allra flesta dagar är läktaren en av de mest inkluderande platser jag överhuvudtaget känner till.
Där ställs inga ovälkomna frågor. Där är du precis lika välkommen och delaktig oavsett vem du är.
Dit kan du komma vecka efter vecka, år efter år – även om sambon har gjort slut eller om arbetsplatsen har varslat eller om tvillingtornen i New York har rasat.
Din värld kan störta samman. Din läktare står alltid kvar ändå.
Vissa kanske går dit för att fly från vardagstillvaron, medan de allra flesta går dit som en självklar och beständig del av livet.
Störiga, hormonsvallande ungdomar växer upp och får barn och blir lugnare, tröttare och förhoppningsvis lite klokare.
En del flyttar till en annan stad eller kanske till och med ett annat land, men för de som gillar fotboll brukar bekantskapskretsens tydligaste flyttström gå mellan kortsidan och sittplatsläktaren.
Den 22 november 2012 kom 28 552 åskådare till Råsunda.
Jag är innerligt glad att jag fick förmånen att vara bland dem.
Det var visserligen inte min klubb som spelade, men det var min fotboll som spelades.
En match med en mening. Vattnig öl och skummande blickar. Mörker som bröts av elljus. Fuktig luft som studsade mot en sandig plan.
75 år av gemenskap & samhörighet
Det sägs att det inte kommer att finnas något väder på nya Friends Arena – att taket och värmesystemet gör så att det alltid är 15 grader varmt därinne – och jag kan bara inte förstå mig på de som vill ha en fotboll som spelas under sådana förhållanden.
Jag antar att det är samma människor som tycker att segrar är det enda som räknas.
AIK förlorade den sista matchen på Råsunda. Edinson Cavani rullade in en straff på övertid.
Jaha.
Som om det skulle vara det enda som betydde något. Som om den allra sista sekunden skulle solka ner minnet av 75 år av gemenskap och samhörighet.
I en alltmer individualiserad tid hoppas jag innerligt att framtidens fotboll förblir en kollektiv upplevelse, att man fortsätter att stå tillsammans på läktarna snarare än att sitta själv i sin stol.
Säker är jag verkligen inte, men det blir vad det blir.
Framtiden väntar aldrig, och det har obönhörligen blivit dags att ta sig dit.
Betongskelettet står kvar någon månad till, men i morgon bitti stiger inte längre solen över Råsunda.
Fotbollsvärlden har nu blivit en lite mörkare plats.