Ligans galning kan leda Freiburg till CL
De har inga pengar och inga stjärnor – ändå är de ett av de allra bästa lagen i världens just nu bästa liga.
SC Freiburg har nämligen en manager med cykel.
Idag kan de bli klara för Champions League.
Det var det där med cykeln som fick Christian Streich att verkligen se allt för vad det var.
Ända sedan Streich tog över Freiburg hade det gjorts stora mediala poänger av hans sätt och manér. Det hade skämtats om hans rufsiga hår och hans breda dialekt, det hade letats lustigheter i hans personlighet och metodik – och nu hade alltså mediemaskineriet gjort sitt dittills allra mest sällsynta fynd.
Det visade sig nämligen att Christian Streich cyklade till matcherna.
Tyska tidningar visste knappt till sig av förtjusning när de beskrev den oerhörda excentriker som nu hade landat mitt ibland dem. Streich lanserades som ”Fritänkaren från Freiburg”, han utnämndes till ”Bundesligas galnaste tränare”.
Olika tankeexperiment gjordes för att verkligen synliggöra den här katten bland hermeliner. Hur skulle det till exempel bli när Pep Guardiola kom till Freiburg nästa säsong? Skulle Streich låta honom provcykla hojen?
Huvudpersonen själv förstod ingenting, samtidigt som han begrep allt. Det var alltså den här världen han hade landat i, en uppochnervänd sagobubbla där det enkla blir svårt och det alldagliga framstår som onormalt.
En excentriker? En galning? Själv kände han sig som en vanlig man i en väldigt ovanlig situation.
– Jag tar cykeln eftersom jag bor nära arenan, men folk beter sig som att det är rena vansinnet. Vad skulle jag göra istället? Köpa mig en dyr lyxbil, låsa in mig bakom tonade rutor och köra 300 meter? Frågar ni mig så vore det betydligt knäppare.
Alla får olika saker med sig hemifrån. Christian Streich menar att han först och främst tog med sig en osläcklig nyfikenhet på världen runtomkring honom och människorna som bor där.
Familjen hade eget, ett slakteri med tillhörande servering som fungerade som vägkrog. Stället låg vid den stora motorvägen mellan Lörrach och Karlsruhe, så varje dag passerade drygt 8000 bilar förbi.
Rätt många av dem tittade förbi in, vissa stannade längre än så.
– Det hände att det satt en främling vid middagsbordet eftersom min mamma hade bjudit någon hungrig försäljare från Hamburg på mat efter stängning. Det här var under efterkrigstiden, då alla hjälpte varandra. Sedan väldigt unga år har det varit naturligt för mig att umgås med alla sorter.
Streich gillade känslan av att växa upp sig vid vägskälet. Han mötte människor, lyssnade på deras öden och livshistorier innan han sedan såg dem åka vidare mot olika mål.
När han själv blev tillräckligt gammal var det självklart för honom att göra samma sak, att ge sig ut i världen för att utforska den. Snabbt märkte han att det fanns ett hjälpmedel som fungerade som ett slags universell inträdesbiljett till nya bekantskaper och deras liv.
– Jag brukade backpacka i Marocko, Indien eller Indonesien. Oavsett var jag hamnade så fanns det inget som öppnade dörrar som en spontan fotbollsmatch på stranden.
Ville träffa folk genom fotbollen
Trots att Streich var en ytterst lovande fotbollsspelare hade det absolut inte varit självklart för honom att spela professionellt. De här resorna fick honom att bestämma sig för att satsa på sporten ändå. Inte för pengarnas eller ens för utmaningens skull, utan mest för möjligheterna att träffa folk från olika delar av världen och försöka uträtta något tillsammans med dem.
Som 22-åring hade han spelat sig fram till ett Bundesliga-kontrakt med uppstickarklubben Homburg. Världen hade fortfarande inte globaliserats, men här coachades spelare från Tyskland, Polen och Argentina av en väderbiten serb. Streich kände att han hittat hem.
– Andra ville prata taktik med sina lagkamrater, jag ville prata om hur saker fungerade där de kom ifrån.
Efter två Bundesliga-säsonger tog dock Homburgs nya tränare Christian Streich åt sidan.
– Han sa åt mig att åka hem, göra något annat, börja studera. Jag sa: ”Jag kan inte studera, jag har inget gymnasiebetyg”. Men då sa han bara: ”Du kan inte spela i Bundesliga heller. Du har för smala ben och är för långsam”.
De flesta andra fotbollsspelare hade tagit emot ett sådant besked som en skoningslös dödsdom. Streich uppskattade det.
– Det var rakt, tränaren sa helt enkelt sanningen. Han kunde inte hjälpa att jag var för långsam. Och både som fotbollsspelare och människa måste man kunna hantera ärlighet.
I januari 2012 var SC Freiburg dödsdömda. De hade bara tagit 13 poäng på 17 matcher, och låg långt under nedflyttningsstrecket. Under vinteruppehållet hade de dessutom sparkat managern, samt sålt både lagkaptenen Heiko Butscher och storstjärnan Papiss Cissé.
Freiburg hade egentligen ingenting som talade för dem – men de hade en man som hade byggt upp Tysklands mest imponerande ungdomssektion.
Efter att han avslutat sin egen spelarkarriär hade Christian Streich först läst upp sina betyg på den tyska motsvarigheten till Komvux, därefter utbildat sig till språk- och historielärare.
Under sina studier hade han fascinerat sig för ett ganska iögonfallande specialområde: nazismen och andra totalitära system.
– Jag ville veta mer om vad som drivit människor in i de här systemen, hur de hade kunnat vara så sårbara för dem. Och ju mer jag läste, desto mer övertygad blev jag. Folk måste ha frihet att uttrycka sina olikheter, och på så sätt skapa en blandad miljö. Det här gäller åsikter, beteenden, vad som helst – en mix är alltid bäst. Eller rättare sagt, en blandning är det enda som fungerar, det enda sättet att undvika isolering och exkludering.
Tog över Freiburgs juniorlag
Egentligen hade ju Streich tänkt sig en framtid i undervisningssalen, men återigen blev fotbollens lockelser och möjligheter för starka.
Det som verkligen intresserade honom var människor och deras relationer. Och om nu det var en vetenskap kände han inte till något laboratorium som förde med sig lika intressanta resultat som omklädningsrummet.
Streich tog över Freiburgs juniorlag med en vision om en ny sorts tillåtande fotbollsmiljö. Resultaten blev överväldigande – i konkurrens med jättarna från München, Dortmund och Hamburg vann lilla Freiburg cupen tre gånger och ligan en gång.
När a-laget hamnade i sin djupa kris var det därför ganska självklart att ge tränarjobbet till den där mirakelmannen från ungdomssidan, men problemet var bara att Christian Streich tackade nej. Han hade sett hur elitfotbollen hade förändrats sedan han själv var aktiv, och hade helt enkelt ingen lust att bli en del av den uppumpade nöjesindustrin som den utvecklats till.
– Jag brukade ju skratta åt det där, hur det kunde generera flera sidor av slutsatser ifall Jürgen Klopp tog på sig kostym istället för träningsoverall.
Till sist tänkte han ändå om. Dels för att han kände ett ansvar gentemot alla de som skulle drabbas om Freiburg ur, dels för att han fick garantier för att han skulle få leda laget precis som han själv ville.
– När vi hade vårt första träningsläger inför omstarten hade kanske vissa väntat sig att jag skulle rita blå och röda pilar på en taktiktavla. Men det var inte centralt. Istället pratade vi om hur vi behandlar varandra, om att hitta ett nytt sätt att leva och jobba tillsammans.
Christian Streich är inte den första tränaren som predikat mjuka värden och pratat om att se människan framför fotbollsspelaren – men han är faktiskt den första i modern tid att lyckas så sensationellt bra med sin filosofi.
När han tog över Freiburg var de obönhörligen ett av Bundesligas sämsta lag. Sedan dess har de bevisligen varit ett av de allra bästa.
Deras ekonomi är fortfarande ligans tredje minsta, deras lag är alltjämt ett anonymt hopkok av unga killar från den egna akademin – men slår de miljardklubben Schalke 04 hemma idag så kommer de att spela i Champions League till hösten.
Det är en framgångsvåg som väldigt många har haft förtvivlat svårt att förstå sig på. Den går inte att förklara genom någon smartscoutad värvningsoffensiv eller någon ny chocktaktik eller ens genom att hänvisa till ”Bundesligas galnaste tränare”.
Behandlar alla med respekt
Christian Streich är visserligen en erkänt skicklig taktiker, men föredrar själv att prata om vanligt, sunt förnuft. Om att vara nyfiken på sina medmänniskor och behandla dem med en uppöppnande respekt. Om att undvika både över- och underdrifter, och istället förhålla sig till saker för vad de faktiskt är.
I en fotbollsvärld där mycket av det här har gått förlorat kan det tydligen räcka alldeles häpnadsväckande långt.
– Vi kommer inte att vinna alla matcher vi spelar, men vi kan bara bli förlorare ifall laget tappar sitt mod och sin personlighet.
Samtidigt finns det vissa realiteter som är svåra att påverka. Fotbollens näringskedja ser ut som den gör, och risken finns att sagan om Freiburg tar slut innan den verkligen hinner ta fart. Redan nu har fyra av lagets mest tongivande spelare – Kruse, Rosenthal, Caligiuri och Flum – skrivit på för större klubbar inför nästa säsong.
– Men ibland ser jag hur unga, socialt intelligenta spelare lämnar oss, och sedan tvingas uppföra sig helt annorlunda för att överhuvudtaget bli accepterade i sina nya klubbar. Du ser en tydlig förändring i dem när de hamnar i ett system som är mindre flexibelt. Antingen måste de passa in eller stötas ut. Det är en främmande värld för mig.
Kanske spelar Freiburg i Champions League till hösten, kanske är de tillbaka nere vid nedflyttningsstrecket. Vem vet? Inte Christian Streich, och det är han tacksam för.
När han har får frågan om sin stora dröm brukar han alltid svara på samma sätt, oavsett om det handlar om fotboll eller inte.
– Bara ta ryggsäcken. Ge sig ut på äventyret, utan mål. Börja åka – och se vad som händer.
Källor: Badische Zeitung. Der Tagesspiegel, Bild, 11 Freunde, Die Zeit, Rheinischen Post, Frankfurter Allgemeine, Frankfurter Rundschau, Forum, Spiegel ZDF.