Niva: Aldrig lidit så mycket med ett lag
...men jag har svårt att se vad eller vilka som ska tysta Real framöver
LISSABON. Glädjas med en välförtjänt segrare eller lida med en fantastiskt tapper förlorare?
Det går inte att välja, och dessbättre slipper de allra flesta av oss.
Dubbla känslor behöver inte vara svaga känslor.
Något av det bästa med stora fotbollsfinaler är att det är omöjligt att vara missunnsam mot segraren.
Det går helt enkelt inte att värja sig.
När Iker Casillas tacksamhetskysser Sergio Ramos efter kvitteringsmålet?
När Gareth Bale och Cristiano Ronaldo gör sina kamikazejubel ner mot hörnflaggan?
Eller för den delen när Carlo Ancelotti noterar sin femte Europacuptriumf med ett aningen höjt ögonbryn?
I det läget går det inte att parera glädjen, då är det bara att rulla med jubelvågen.
Den här klubben har slitit för sin tionde tungviktstitel, den här spelargruppen innehåller gott om spelare som det är lätt att tycka om och när slutsignalen till sist går så utlöser den en extremeufori som vare sig är köpt eller konstgjord.
Aldrig lidit så mycket med ett lag
Allt det där är en jäkla tur, för hade det inte varit för all den smittande segerglädjen hade jag nog gått ifrån den här matchen och önskat att jag aldrig någonsin upplevt den.
Jag vet inte om jag någonsin neutrallidit så mycket med ett fotbollslag, om jag någonsin känt så starkt för en förlorare.
Atlético Madrid var ett par futtiga stopptidsminuter ifrån att fullborda den främsta fotbollssagan som någonsin skrivits. De var en enda hörnmarkering ifrån att bevisa att inget av det vi trodde oss veta om den här sporten var sant.
Vad var det ni påstod var omöjligt? Vad betyder egentligen pengar i jämförelse med hårt, strävsamt och solidariskt arbete?
Alltjämt rätt jävla mycket i en värld där världsrekordmannen till sist nickar in det avgörande målet i den 110:e matchminuten.
Men nej, nu ska vi verkligen inte vara sådana, för bland allt det som Diego Simeone och hans lag har lärt oss finns det inte plats för cynism och bitterhet. Det är något vi alla ska ta med oss, och något som han förmodligen borde ha försökt påminna både sig själv och de sina om under de där allra mest smärtsamma slutminuterna.
Atlético Madrid förlorade, trots att de inte förtjänade att förlora. Men Real Madrid vann, och Real Madrid vann välförtjänt.
Vinnarskallens vinnarskalle
De vita är inte bara ett fantastiskt fint och begåvat fotbollslag, de är dessutom ett modigt och tappert fotbollslag som vägrar att ge upp.
Saker och ting gick inte som de skulle för dem i den här finalen. De fick ingen tid att kontrollera bollen, de fick inga ytor att löpa på och de kunde inte få med sina individualister på sättet som deras spel förutsätter.
Det fick lov att gå ändå. Det fick bli en fråga om att stöka och stångas, att huffa och puffa och hoppas att dörrjäkeln förr eller senare skulle blåsa in.
Och jo, senare blev det.
Matchminut 93. Sergio Ramos. Vinnarskallens vinnarskalle.
Det var ett kvitteringsmål som samtidigt också var ett segermål. Atlético Madrid hade inte mer att ge, vare sig fysiskt eller mentalt. När tröttheten tog över och lagen gled isär och ytorna växte fanns det inte längre några möjligheter kvar för dem att mäta sig. Förlängningen kretsade inte kring ett om, utan kring ett när och ett vem.
Svaren blev flera. Nu blev det Bale och Marcelo och Ronaldo, men det hade lika gärna kunnat bli några andra.
Real Madrid har en trupp fullpackad av matchvinnare, och om motståndarna inte längre orkar hindra dem från att avgöra så kommer de att stå i kö för att göra det.
De klarar av att bära upp jämförelserna Di Stéfano, Puskás och Gento, de kan lyssna på ekona från 1950-talet och tycka att de låter behagligt.
Både nutiden och framtiden är deras.
Mest framgångsrika klubben någonsin
Just den här kvällen var det inte mer än några hårstrån emellan de två rivalerna, men förmodligen kommer de nu återigen att glida isär.
1974 förlorade Atlético Madrid en Europacupfinal på ett kusligt snarlikt sätt, och det skickade ner dem i 40 år av förlorarfatalism.
Jag vill tro att Diego Simeone klarar av att resa klubben upprätt igen, men fruktar uppriktigt sagt för vad som ska hända på andra sidan av Diego Costa och Thibaut Courtois och det mest skoningslösa av alla nederlag.
Real Madrid slipper alla sådana tankar, de har all rätt i att vila sig i vilka de är och vad de har uppnått.
De är världens rikaste klubb, de är världens mest berömda klubb och de är nu dessutom världens odiskutabelt mest framgångsrika klubb.
Konfettin flyger, Iker Casillas lyfter bucklan och högtalarna på Estádio da Luz spelar ”Hala Madrid” och jag har svårt att se vad eller vilka som ska tysta dem framöver.
För en klubb som dem var avståndet mellan 2002 och 2014 en svårförklarlig ökenvandring, en oacceptabel evighet. Det kommer inte att gå tolv år innan de vinner Champions League igen.