Niva: Bayern, vinnarnas vinnarförening – nu har allt vi trott blivit raserat
Bayern München lyfter bucklor och tyskarna vinner på straffar.
Äh, vi gör såhär istället.
Vi tar allt det vi trodde oss veta om fotboll, vi kastar bort det och så börjar vi om från början.
All tid vi hittills har lagt ned på att förstå den här sporten har ändå varit bortkastad.
Bastian Schweinsteiger har levt i 27 år och 292 dagar.
Någon gång var väl han också ett barn, men sedan han fostrades in i en egen identitet har den alltid varit enkel att sammanfatta.
Upp genom tonåren och juniorlagen och in i vuxenlivet och vicekaptensrollen har Bastian Schweinsteiger tillhört de allra bästa fotbollsspelarna i FC Bayern München.
Han har alltid varit en av de allra största vinnarna i vinnarnas vinnarförening.
Klockan 23.29 igår kväll upphörde allt det att gälla.
Bilden av en förlorare
Bastian Schweinsteiger tog några steg framemot straffpunkten och upptäcke att han inte längre var den människa han alltid trott att han varit.
Han tvekade. Han bromsade in. Han missade.
Han var en förlorare.
Egentligen vann ju Bayern München den här finalen i den 83:e matchminuten, när Thomas Müller nickade bollen ner i marken, upp i ribban och in i nät.
Chelseas enda hopp och idé hade varit att nolla matchen in i förlängningen.
Nu fanns inte den möjligheten längre. Nu var det över.
När Thomas Müller gick av planen tre minuter senare så gjorde han det efter fullgjort och förrättat värv.
Han jublade mot klacken i Südkurve, firade att Bayern München blivit Europamästare på hemmaplan och att han själv gjort segermålet.
Hela den där kurvan hade täckts av ett gigantisk tifo inför avspark: ”Unsere stadt, unser verein, unser pokal”. Vår stad, vår klubb, vår pokal.
Dominerat helt
Bayern München hade fört spelet genom precis hela matchen, dominerat den fullständigt. Att de inte utnyttjat sitt spelövertag och bland annat slösat bort 17 hörnor längs vägen kunde kvitta nu.
Barriären var bruten, bucklan i München för att stanna.
Så kom den 88:e spelminuten.
Chelsea vaskade fram sin allra första hörna.
Ingen annan kan tvivla så starkt som den som nyss varit tvärsäker.
Bayern München hämtade sig aldrig från sitt avbrutna firande, från den psykologiska smäll Didier Drogbas monsternick innebar.
Inte ens när Arjen Robben fick chansen från elva meter återvände självtilliten.
Allianz Arena var spöklikt tyst i väntan på straffen, som om hela stadion redan visste vad som väntade.
Sedan tidigare var det välkänt att Roman Abramovitj betalat drygt en halv miljard kronor för Fernando Torres. Undrar hur mycket det kostade att köpa fotbollsguden själv.
Förlorarna var redan utsedda
Efter Robben-missen bestod resten av matchen mest av någon sorts fotbollsfatalism. Bayern fortsatte anfalla, men hade tappat tron.
Själv har jag upplevt den här sortens utveckling några få gånger tidigare. När Kroatien tog ledningen mot Turkiet i den 119:e minuten av EM-kvarten 2008, bara för att tappa den i 120:e. När Ghana fick straff mot Uruguay i den allra sista förlängningsminuten av VM-kvarten 2010, och sedan sköt den i ribban.
Även om straffsparksavgöranden återstod var förlorarna ändå redan utsedda.
Robben förvriden i frustration
Den här gången ägnade Arjen Robben hela pausen mellan förlängningsslutet och straffarna med att deppa, gömma huvudet i händerna, förbanna sig själv och skyarna.
Han visste. Alla visste.
Vid det här laget var nog Manuel Neuer ensam på hela Allianz Arena om att ha kvar tron på att tyskar alltid vinner på straffar, och han kunde faktiskt inte slå allihop själv.
Efter att Bastian Schweinsteiger bommat släpade han sig till mittcirkeln, och blev sedan stående orörlig i mer än tio minuter.
Det slumpade sig sedan så att min plats på läktaren låg precis där lagen gick ner efter att ha hämtat sina medaljer.
Förkrossade Bayern München-spelare passerade på mindre än en meters avstånd, och jag kunde inte undvika att närstudera besvikelsen i deras ansikten.
Neuer var rejält förbannad, Robben helt förvriden av frustration, Goméz fullständigt tom i blicken.
Schweinsteiger kom allra sist, med blicken fastnaglad i trappan.
Två dramatiska nederlag
Hela hans liv hade pekat mot den här kvällen, då Bayern München skulle bli den första klubben på nästan 50 år att krönas till Europamästare på hemmaplan.
Nu var kvällen förbi. Chansen borta.
Bastian Schweinsteiger gick ner för trappan, ut över sidlinjen och in i omklädningsrummet. Han var en annan människa när han gick av planen än när han gått in på den knappt tre timmar tidigare.
Manchester United 1999, Chelsea 2012.
För Bayern München är inte nederlag något alternativ, men ändå har de drabbats av två de mest dramatiska finalförlusterna i den här turneringens historia.
Det finns många människor runt den här klubben som kommer att tvingas ställa sig samma fråga idag.
Om de inte är vinnare – vilka är de egentligen då?