Försvarsmässigt en kanonmatch – men Sverige måste bli effektivare

Petra Thorén

Thorén: Det nya backparet var riktigt starka

Sverige spelar oavgjort mot världsmästarna.

Låter rätt bra det där va?

Och det var det, på många sätt.

Det svenska laget följde inledningsvis sin gameplan väldigt väl i första halvlek. Laget spelade kompakt försvarsspel och kontrollerade Japans anfallspel. Man fick tempot dit man ville och det uppstod egentligen aldrig några farliga en-mot-en situationer.

Detta eftersom mittfältarna gjorde ett enormt slit, låg rätt i pressen, låg bra i positionerna och om en spelare hamnade fel så var det snabbt hemjobb för att komma på rätt sida och täta upp.

Däremot försatte sig svenska laget flera gånger i svåra situationer eftersom den första passningen efter att man återerövrat boll slarvades bort.

Anfallsmässigt då? Sverige hade sina möjligheter att komma till ett etablerat anfallsspel i första halvlek men tog inte vara på den chansen utan slog ofta på första alternativet till Lotta Schelin eller Sofia Jakobsson. Där hade man vunnit på att lugna ner lite och börja om.

Bättre effektivitet efterlyses

I andra halvlek kändes det som att Japan bestämt sig för att höja tempot, samtidigt som det svenska mittfältet började tröttna.

Det blev större ytor och fler öppningar för Japan som ett tag radade upp chanser.

Japan spelade sig till ett par riktigt bra lägen, men Sveriges Hedvig Lindahl fick sin revansch. Som jag skrev häromdagen hade det varit fel att peta henne nu och målvakten visade själv att hon tog väckarklockan mot Sydafrika på allvar.

Matchen blev i sitt slutskede chansartad och Sverige hade ett par lägen att avgöra. Bästa chansen fick Caroline Seger efter ett inlägg av Sara Thunebro.

Men Seger missade helt.

Bättre effektivitet efterlyses.

Men försvarsmässigt gör Sverige en kanonmatch och det nya backparet Emma Berglund och Linda Sembrant var riktigt starka.