Niva: Ett ”Barça” eller Bayern hade gjort slut på motståndet
ISTANBUL. De hamrade in det första slaget, de kopplade greppet och de hade egentligen bara nådastöten kvar.
Men sedan vände Chelsea bort blicken och släppte taget.
De skonade en motståndare som stormade upp med blodvittring i munnen.
Det var ett stort lag som spelade matchen, men det var ett litet lag som släppte in 1-1-målet.
José Mourinho har ju träget upprepat sitt mässande om att dagens Chelsea minsann inte är framme och färdigt, och att det istället är ett ungt lag under uppbyggnad.
Han överdriver såklart – så som José Mourinho gör – men matchutvecklingen ikväll gav honom i alla fall en kula till att sortera in i argumentationsartilleriet.
Det var ju nämligen det där med killerinstinkt, den som Mourinho betonat att hans lag ännu inte har utvecklat.
– Ett komplett lag dödar såna här matcher, gör ett andra mål och säger hejdå. Vi gjorde inte det, eftersom vi saknar personligheten för det.
Just de orden muttrade Mourinho fram för några veckor sedan då Chelsea hade släppt in ett sent 1-1-mål mot West Bromwich, men han hade lika gärna kunnat göra det ikväll.
De gör slut på motståndarna
Mönster upprepas, saker och skeenden går igen.
I stora stycken hade Chelsea väldigt bra kontroll på händelseförloppet här på Türk Telekom Arena, men kontroll är en sak och segrar är en annan.
Ett av Europas färdiga storlag – säg ett Barcelona eller ett Bayern München – ser till att göra ett 2-0-mål när de fått syn på en blottad strupe. De gör slut på motståndarna, diskussionen och dubbelmötet.
Även om Chelsea fick lov att spela hela matchen mot elva man hade de samma sorts möjlighet. Under hela den första halvleken var Galatasaray ett vimsigt och vidöppet lag. Roberto Mancini hade överhuvudtaget inte hittat balansen i sin offensiva satsning, och var tvungen att offra byten för att gradvis korrigera det.
Omställningsytorna var enorma, och det bortamål som Fernando Torres stötte in borde kunde och borde ha fått sällskap av fler.
Istället blev Chelsea både bekväma och ovaksamma. De sjönk djupare ner i planen, utan att bibehålla aggressiviteten och noggrannheten, och trots att de blivit förvarnade fortsatte de att göra elementära fel på fasta situationer.
1-1 i Istanbul. En sjövild hemmaarena, en stor skopa nytt syre åt Galatasaray.
De lever vidare. De tilläts göra det.
Ett gott dagsverke
Vi fick inget avgörande och vi fick inte se någon av där episka Champions League-matcherna – men vi fick i alla fall se Didier Drogba stångas med John Terry, vi fick höra den högsta visselsymfonin som skapats av människor och vi fick se Emmanuel Eboué sätta upp sin sedvanligt underhållande fotbollsfars.
Inte det sämsta.
Chelsea stängde inte ner dubbelmötet på det sätt de hade kunnat göra, men flyger tillbaka till London med en förstärkt fördelsfaktor i handbagaget.
Inte det sämsta, det heller. Ett gott dagsverke, men utan den där slutgiltiga stämpeln längst ner på tidsrapporten.
För ett lag som har tänkt sig att vara med och slåss om Champions League-titeln ska det förstås inte vara några större problem att slutföra det här jobbet, hur lömskt lynniga detta Galatasaray än är.
Men för ett lag som inte riktigt har mognat till?
För ett sådant kan det vara onödigt obehagligt att behöva ta sig an en motståndare som fått viss vittring på svaghet, ett lag som har en hel hög oberäkneliga individualister – och dessutom en Didier Drogba som skulle tömma ett helt magasin i ett livlöst byte bara för att vara säker.
Var det någon som sa killerinstinkt?
Där har ni en en fotbollsbödel som inte skulle tveka att arkebusera sina bästa vänner om chansen dök upp – och han kommer hem till London i förklädnad om ett par veckor.