”Vore stort att bli den förste”

Mats Wennerholm

Stefan Holm siktar på två raka OS-guld

ATEN. Stefan Holm är tillbaka för att tävla i stan där han upplevde sitt idrottslivs största ögonblick.

OS-guldet i Aten 2004.

Ett år han var som besatt av OS och levde mer inrutat och skötsamt än en munk på det strängaste av kloster.

Men det ledde också till den höjdhopparhimmel som visade sig vara exakt 236 cm.

– Det är fortfarande minnen jag plockar fram. Det är speciellt skönt de dagar då det känns tungt och segt, säger han.

Nu möts vi av ett Aten som är lika hett som under de där magiska OS-dagarna i augusti 2004.

Varenda solstol är upptagen under parasollerna vid poolerna på lyxhotellen.

Amerikanska turister brölar på väg upp till Akropolis med alla amerikaners nya favorituttryck:

– It’s brutal!

Men bara för vissa.

Under de hetaste eftermiddagstimmarna är det nästan folktomt på gatorna, men en ensam vandrare trotsar värmen för att gå och titta på den gamla antika Olympiastadion mitt i Aten.

Stefan Holm.

Men när han kliver in på hotellet efteråt har han inte en svettdroppe i pannan, vilket skvallrar om att han är i toppform och att han tillbringat senaste veckan i Grekland och vant sig vid värmen.

– Och jag var tvungen att gå och titta på den gamla Olympiastadion. Den är så enormt maffig. Och ett av få ställen jag hittar till i Aten. Jag brukar alltid gå dit när jag är här, säger han.

Får man en speciell relation till en stad där man upplevt ett av sitt livs största ögonblick?

– Det var faktiskt en kompis som frågade om jag tycker bra om något ställe som jag i n t e hoppat högt på. Jag kunde inte komma på något. Däremot är det väldigt speciellt att vara här i Aten. Det är samma sak med Lissabon, Birmingham och Madrid, städer där jag haft några av mina största framgångar. Så det stämmer nog.

Hur ofta plockar du fram minnena från Aten 2004?

– De finns ju alltid där. Men det är inte så att jag plockar fram guldmedaljen och står och tittar på den, eller tar fram fotoalbumet eller stoppar in en videokassett från den kvällen. Nej, alla scener rullar automatiskt i huvudet då man behöver det. Det är mer en känsla från den kvällen. När jag tar 2,34 i sista försöket, när jag tar 2,36 i första, när jag springer ärevärvet.

Det är en mycket lugnare Stefan som laddar för OS i Peking, än den Stefan Holm som förberedde sig för OS i Aten.

Inför Aten tränade han kopiöst och levde minutiöst.

Hela dagarna var inrutade.

Han tränade, åt, vilade, sov och tränade ännu mera.

Han gick inte på bio, tog inte i dörrhandtag på offentliga lokaler och tryckte inte på hissknappar. Allt för att undvika risken att bli förkyld och missa värdefulla träningstimmar.

– Men i dag är det lugnare. Jag har inte samma sociala situation som jag hade då. Nu har jag barn och ett familjeliv och det går inte att leva lika inrutat. Och med ålderns rätt tränar jag inte lika hårt.

Ändå är målet detsamma?

– Ja. Ingen på herrsidan har vunnit två raka OS-guld. Det vore stort att bli den förste.

Vad tror du det beror på att ingen lyckats vinna två gånger i rad i höjd?

– För det första är det svårt att vinna ett mästerskap två gånger i rad i vilken gren det än handlar om. Men höjd är en mer chansartad gren än andra. Du ska ha din dag. Det är vad det handlar om. Sedan finns det andra skäl som kan ha spelat in. Kuba bojkottade OS i Söul 1988 i sympati med Nordkorea. Det gjorde att Javier Sotomayor, som sedan tog OS-guldet i Barcelona 1992, inte kunde vara med. Ryssen Valerij Brumel hade kunnat göra det efter att ha vunnit i Tokyo 1964, men han råkade ut för en motorcykelolycka 1965.

Över till något annat – många tror att det svenska friidrottsundret är över nu. Kajsa slutade i fjol, du slutar i år, Carro har slutat med sjukamp och resten är skadade känns det som. Tror du att det är en epok som är över?

– Vi har haft några fantastiska år med München 2002, Paris 2003, Aten 2004 och Göteborg 2006. Det tror jag inte kommer att hända igen. Inte att vi tar så många medaljer på ett och samma mästerskap. Men jag tror ändå att det kommer fortsätta att gå bra och bättre än det gjorde på 80- och -90-talet.

Vilka ser du som de starkaste framtidskandidaterna?

– Linus tror jag mycket på om han får vara hel och frisk. Då kommer han att vara med i kanske tio år till. Sanna är fortfarande ung och kommer att vara med länge. Och jag hoppas att det ska släppa för Emma Green. Men de fysiska förutsättningar hon har borde hon kunna hoppa riktigt högt.

Men det har inte hänt så mycket för Emma?

– Nej, men titta på tyskan Ariane Friedrich som är född samma år och varit i ungefär samma situation. Jag såg henne i Eberstadt i fjol då hon hoppade 1,94. Det var personligt rekord då. I år har hon hoppat 2,03. Bara man hittar rätt och får det att funka, så kan det lossna väldigt fort.

Men just nu ser det väldigt mörkt ut för Sverige inför OS?

– Ja, men man måste tro att det blir bättre. Även om några är skadade just nu, behöver de inte vara det då det är dags för OS. Om både Christian Olsson och Susanna Kallur gör comeback i DN-galan som planerat, och om båda vinner, då är allt frid och fröjd igen.

Det har varit mycket tal om smärta på senaste tiden. Hur ont har du själv i din hälsena?

– Nu känns det ändå rätt bra. Jag vet var smärtan sitter och det känns som det är under kontroll. Då det är allvar och tävlingsdjävulen i mig vaknar så tänker jag inte ens på inte på det. Det är ju inte så att det gör ont varje gång jag sätter ner foten. Det är efter tävlingarna det ömmar och blir lite stelt.

Hur kommer det sig att du nästan alltid lyckats hålla dig skadefri och nästan aldrig går över gränsen?

– Jag vet inte egentligen. Dels är det väl genetiskt och att jag har en kropp som orkar med belastningen. Dessutom måste du ge kroppen tid för vila och återhämtning om du tränar hårt. Det blir ett ganska tråkigt och inrutat liv, men samtidigt nödvändigt. Det är träna, äta, vila.

– Men jag har också slarvat. Efter guldet i inne-VM 2003 tog jag på mig för mycket sponsoruppdrag och annat och fick inte den återhämtning jag behövde. Då blev jag också skadad. Det är lätt att falla i den fällan då man slår igenom. Det är svårt att säga nej till mycket, men det är något man måste lära sig.

Stefan Holm har fått säga nej till mycket under tio år i världstoppen.

Nu går han snart i pension, men har inte gjort några planer för livet efter höjdhoppet.

– Nej, gör du det har du redan slutat på något sätt. Det tror jag är farligt.

Först ett OS-guld –sedan pension.