Kallur har ett guld i sig
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Träning i lugn och ro gör Sanna gott
I våras for häckdjävulen i Susanna Kallur och fick henne att sätta världsrekord på 60 meter häck.
Nu verkar samma häckdjävul mer göra skäl för namnet.
Och förvandlat Sannas utesäsong till ett helvete.
Men jag tror ändå hon blir den ende svenske friidrottaren som tar guld i OS i Peking.
Susanna Kallur missar två värdefulla Golden League-tävlingar i Rom och Paris, men dem kan hon leva utan.
Även ekonomiskt.
Nu kan hon i stället träna upp sig i lugn och ro till toppform – och slippa akuta smärtsensationer i det skenben som hittills värkt sönder hennes sommar.
Sedan ska hon förhoppningsvis kunna springa som då hon satte världsrekord med 7,68 i Karlsruhe den 11 februari i vintras.
I den formen kan ingen slå henne.
Även om tider och form inte är någon exakt vetenskap i friidrott, så är amerikanskan
Lolo Jones överlägsna seger i de amerikanska OS- uttagningarna också ett mått på vart det pekar för Sanna Kallur.
Lolo Jones sänkte sitt personbästa på 60 häck med en tiondel, då hon var tvåa på 7,77 i Sannas världsrekordlopp i Karlsruhe.
Den förbättringen har hon tagit med sig utomhus på 100 häck.
Psykologiskt övertag
Amerikanskan är världsetta just nu med 12.45, då hon sänkte sitt personbästa med elva hundradelar i semifinalen i OS-uttagningarna.
Att hon sedan vann på fantastiska 12,29 i finalen kan vi lämna därhän, eftersom hon hade en otillåten medvind på 3,8 meter per sekund i ryggen. Det intressanta är att 7,87 sänktes till 7,77 inomhus i vintras och 12,56 har blivit 12,45 ute.
Susanna Kallur sänkte sitt personbästa inomhus från 7,80 till 7,68.
Tolv hundradelar.
Hennes bästa tid och personbästa utomhus i fjol var 12,49.
Översätt det till Lolo Jones kurva och Sanna hamnar på 12,37 om hon följer samma mönster.
Det är en tid man vinner OS-guld på.
12.37 har räckt till guld i alla OS som avgjorts sedan damerna gick upp från 80 till 100 meter häck vid OS i München 1972.
När Ludmila Engquist tog OS-guldet i Atlanta vann hon på 12,58, fyra hundradelar sämre än Sannas tid i säsongens första tävling i Berlins Golden League den 1 juli.
Det säger en del.
Och framförallt:
Sanna har ett klart psykologiskt övertag på världsettan Lolo Jones.
Hon hade 10–0 i inbördes möten mot amerikanskan innan hon fick stryk i Golden League-galan på Bislett i Oslo den 6 juni.
Och där hade Sanna så ont att hon knappt tog sig över häckarna.
Det står alltså 10–1 till Sanna på de elva senaste mötena på 100 häck.
Nyblivna spanjorskan Josephine Onyia är naturligtvis också ett hot, men hon har redan sänkt sitt personbästa med 17 hundradelar i år.
Jag tror inte det blir mycket mer.
Lokal smärta
Enda orosmomentet för Susanna Kallur är att det blir tre lopp på tre dagar i Peking. Försök, semi och final.
Om smärtan blir för svår efter två lopp i veckan, så undrar jag hur ont det ska göra efter två lopp på två dagar – då hon ska stå på startlinjen i en OS-final.
Men eftersom smärtan är lokal och inget kan gå sönder, så finns det en lika lokal lösning.
Lokalbedövning.
Christian Olsson ställer också in.
Men det är snarare regel än undantag.
Han verkar drabbad av ett riktigt svårt fall av trestegsdjävul, som sticker hornen i hans ömtåliga delar så fort comebacken närmar sig. Senast var det ljumsken.
Olsson siktar vidare mot DN-galan den 22 juli och då har det gått ett år och nio dagar sedan han tävlade senast.
Men kommer Olsson tillbaka har han sådan teknik och sådant mentalt övertag att han kan knäcka motståndarna ändå.
I går fick Johan Wissman kramp i en baksida, då han satte svenskt rekord på udda distansen 300 meter.
En varningssignal att han är på väg över gränsen. Säg inte att han ska skada sig nu också.