Gotlandsruss

Historia

Gotlandsrusset från ön Gotland är vår äldsta inhemska hästras. Historien sträcker sig så långt tillbaka som till 13.000 år f.Kr. då det väldiga istäcket dragit sig tillbaka till Skåne, och 9.000 år f.Kr. var isen helt borta utom i fjälltrakterna. Fynd av hästben funna bland annat i skalbankar vid Uddevalla visar att skogsponnyer av tarpantyp från Mellaneuropa följt efter den sista inlandsisen upp till Skandinavien.

Ponnyerna följde issmältningen genom Sverige in i Norge. Den norska ponnyrasen nordlandshästen härstammar troligtvis från dessa skogsponnyer. Omkring 8.000 år f.Kr. var Norges västkust fortfarande i isförbindelse med Shetlandsöarna. Troligtvis har ponnyerna vandrat över till dessa öar och de blev då kvar där när isen drag sig tillbaka.

Skogsponnyerna från Mellaneuropa tog sig också över till Gotland, där man har funnit att det fanns hästar på ön redan under stenåldern, 5.000-3.000 år f.Kr. genom utgrävningsfynd från grottan Stora Karlsö. De flesta fynden fanns i lagren från yngre stenåldern, omkring 3.000-1.500 år f.Kr. Man tror att hästarna hållits i ett halvtamt tillstånd under denna tid. Hästarna blev allt vanligare husdjur under brons- och järnåldern. Vid Vallhagar har man funnit en mängd hästtänder från järnåldern, ungefär från 500 år f.Kr. Vallhagar ligger några kilometer från Lojsta hed där de gotländska russen fortfarande strövar omkring. De flesta hästtänderna kom från hästar mellan ett-och-etthalvt till tio år, medan ett mindre antal tänder kom från äldre hästar, men inga tänder alls från hästar under ett-och-etthalvt år. Hästarna har antagligen slaktats för köttets skull, men att en del har fått leva längre som gårdsdjur.

På 1500-talet skrev Olaus Magnus "Om de Nordiska Folken" där hästuppfödningen beskrivs som att sannolikt ha bedrivits efter linjer liknande de i modernare tid. Linné besökte Gotland på 1700-talet och han såg där bland annat fångstanordningar för de vilda ponnyerna. Ett V av nedhuggna träd hade byggts där hästarna sedan drevs mot spetsen där de fångades.

Russen verkar ha förekommit ganska allmänt på ön ända fram till början av 1800-talet. Antalet russ minskade starkt vid mitten av seklet. Den största anledningen till detta var antagligen att laga skifte genomfördes. Russen som ju höll till i de stora oskiftade skogarna hade fram tills dess haft tillräckligt med bete och några stängsel hade inte behövts. År 1859 började skiftet på Gotland och allt hårdare tag togs på russen, på 1870 talet såldes omkring 2.000 russ från ön. Detta fortsatte under 1880-talet då det såldes 100-200 russ vissa år. Då fanns det om kring 11.500 hästar på Gotland.

Många av russen exporterades. Bland annat så såldes 51 stycken till ett bolag i England år 1872. Russ exporterades också till Belgien och Tyskland. I England och Belgien användes russen främst i kolgruvorna, men i Tyskland användes de till att dra mjölkkärror och liknande.

Då många befarade att gotlandsrussen skulle få samma öde som ölandshästen och helt dö ut, började Hushållningssällskapet år 1876 att ta med sig russ på sina årliga sommarmöten. Där brukade ett 10-tal delta och 2 till 5 av dem prisbelönades med prispengar på 20 till 30 kronor. Dessa utställningar höll på i fem år, men upphörde sedan då de inte ansågs behövas längre när husdjurspremieringarna blev mer allmänna.

På 1880-talet grundade godsägare Willy Wöhler ett stuteri på Klintebys. Stona köpte han främst från Gerumstrakten och på hästutställningen i Stockholm år 1886 fann han den ädla hingsten Khediven (nummer 1 i stamboken), vilken uppges ha varit forellskimmel och 144 cm i mankhöjd. Fortfarande föds det tigrerade russ och dessa går alltid att leda tillbaka till Khediven 1.

Vår välkände svenske hippolog C G Wrangel blev ordförande i Gotlands häst- premieringsnämnd år 1898.Wrangel var intresserad av russ och han ville framhålla vikten av att de exteriöra felen skulle arbetas bort för att få fram en mer lyxig, prydlig och vacker häst. Wrangel ansåg att detta endast var möjligt genom att korsa in utvalda hingstar. Som lämpliga raser rekommenderade han bl a Exmoor, Dartmoor eller welshponnyer. Dessa raser hade nära nog identiska levnadsförhållanden med russet, men dessa hade fått mer ädelhet och harmoni genom att korsa in småväxta engelska och orientaliska fullblodshingstar. Wrangel poängterade också hur viktigt det var att man upprättade en stambok över de ponnyer som fanns av ren russras.

Vid början av 1900-talet såg det inte ljust ut för russaveln. Den ene russägaren efter den andre slutade med avel och antalet hästar minskade ordentligt. År 1910 bildades "Gotlands Russavels förening" för att tillvarata de enskilda russägarnas intressen i aveln. Medlemmarna hade sina russ fritt omkringströvande på Lojsta hed på en yta av närmare en kvadratmil. Men trots olika insatser fortsatte russtammen att minska och år 1930 var gotlandsrusset utrotningshotad med endast omkring 30 ston i aveln på Gotland. Men agronom Bengt Ljunggren som var husdjurskonsulent vid Hushållningssällskapet i Visby började enträget att arbeta för russavelns främjande, med vilket han fortsatte i över 45 år. Två andra personer som bör nämnas i detta sammanhang var makarna Fanny och Gustaf Sjöberg som under många år ansvarade för tillsynen av ponnyerna på Lojsta hed.

När intresset för ponnysport ökade i början av 1950-talet ökade efterfrågan på russ också betydligt. År 1955 betäcktes fyra gånger så många ston som år 1937. Russet är omtyckt som barnhäst, inte minst på ridskolor, och den används också i ponnytrav. Russet har ett gott temperament men är känd för att vara envis, du har väll hört uttrycket "Envis som ett russ"?

Exteriör

Mankhöjden kan variera mellan 115 och 130 cm, men idealet är mellan 123 och 126 cm. För att kontrollera russets höjd mäter man dem upp till åtta års ålder.

Ett russ kan ha färgerna brun, fux, svart, gulbrun, isabell, ventralskäck och ibland förekommer även tigrerad. Färgerna black, helalbin, dorsalskäck och skimmel är inte tillåtna.   Relativt litet huvud med rak nosprofil, små öron, pigg och allert blick, markerade näsborrar.

Lagom lång, väl ansatt hals med kraftig man. Markerad manke, rätt så lång, rak och ibland vek rygg, runt, kort kors och ganska lågt ansatt svans. Tillfredsställande djup och goda, muskulösa bogar.

Starka, sunda ben med torra senor, långa skenben, lite hovskägg och starka hovar.

Användningsområden

Russen har en snabb och vägvinnande trav. De är därför populära till ponnytrav. Men russet har smidig aktion i alla gångarter, samt har god hoppförmåga vilket gör den till en god ridponny. Men den har oftast inte så särskilt stark rygg vilket gör att den oftast bara kan ridas av barn även om den är mycket stark i övrigt.