Islandshäst

Historia

Det är osäkert om när invandringen till Island började. Spår av romersk landstigning eller skeppsbrott från slutet av 200-talet har hittats. Omkring år 800 invandrade munkar till Island för att leva som eremiter där. Efter munkarna blev det vikingarnas tur, som år 860-870 började kolonisera ön.

Det var många stormän i Västnorge som inte kunde förlika sig med kungens ökade makt. De drog därför västerut för att bli sina egna herrar. De hade med sig sina hästar, vilka härstammade från den norska hästen och den keltiska ponnyn. Detta har bekräftats vid utgrävningar av professor Spedd från Edinburgh. Idag finns det ingenting som tyder på att det skulle ha införts fler hästar till Island efter 1100-talet. Det har gjort att dagens islandshäst genom isoleringen från främmande blod och de hårda livsvillkoren har bevarat sina fem ursprungliga gångarter; skritt-tölt-trav passgång-galopp, och sin styrka.

Från omkring 1000-talet och framåt brukade islänningarna anordna hingstkamper. Denna blodiga åskådarsport följdes av livlig vadhållning och ofta började också ägarna att slåss, vilket kunde leda till fruktansvärda blodsfejder.

För att hetsa upp hingstarnas aggression mot varandra hade man en medhjälpare utrustad med en pikstav. Hingstarna försökte att bita och sparka varandra. Det mest effektiva var att sparka ut fram tänderna på den andre så att han skulle bli försvarslös. Man kan i Njals saga från 1000-talet läsa om hur en hingstkamp kunde gå till:

"Hingstarna fördes mot varandra. Gunnar tog pikstaven medan Skarpheden ledde hästen framåt. Hästarna började kämpa och bet efter varandra en god stung utan att behöva hetsas med pikstavarna. Det var en statlig kamp. Därefter försökte Thorgeir och Kol att skjuta pa sin häst, när de båda djuren åter rusade på varandra, för att Gunnar skulle falla till marken.

Hästarna stötte ihop på nytt och Thorgeir och Kol vräkte sig mot sin hästs bakdel, men Gunnar drev sin springare mot deras och i samma ögonblick låg Thorgeir och Kol på ryggen med hästen över sig. De var genast uppe igen och kastade sig över Gunnar, som hoppade år sidan vartefter han grep tag i Kol och slog honom så hårt i marken att han blev liggande medvetslös. Thorgeir slog nu till Gunnars häst i huvudet så att ena ögat föll ut och Gunnar drämde till Thorgeir med pikstaven så att han miste sansen.

Gunnar gick fram till sin hingst. 'Slå ihjäl hästen', sade han till Kolskegg, 'han skall inte leva halvblind'. Kolskegg dödade hästen. Nu hade Thorgeir kommit på fötter, grep sitt vapen och rusade på Gunnar men blev hindrad av åskådarna.

Skarpheden sade: 'Jag är led på detta slagsmål. Män skall använda riktiga vapen när de kämpar mot varandra.'.

Islandshästen har varit oumbärlig för islänningarna i århundraden. De använde sina starka små hästar till all transport och arbete på ön. Deras islandshästar bar hem höet, varor från handelsplatser, byggnadsmaterial till gården och så vidare. Sjuka och sårade fraktades på släpor och de bar likkistor till kyrkan. På somrarna brukade hästarna bilda karavaner vid de långa transportsträckorna för att till exempel hämta fisk vid kusten. Hästen var det enda färdmedlet och den gjorde allt. Det var först vid sekelskiftet 1800- 1900-tal som vagnar och kärror kom till Island, och en generation senare kom också bilar och bussar.

Användandet av hästar förändrades efter andra världskriget. De behövdes inte i jordbruket längre men man fortsatte att rida dem eftersom det var dåligt med vägar på Island. Hästarna byttes i stor utsträckning ut mot andra fortskaffningsmedel som bilar i takt med att vägarna utbredde sig. I mitten av århundradet började man att exportera isländska hästar till Europa där länderna fortsatte att föda upp dem och använde dem till ridning. Idag är islandshästen mycket populär som turridningshäst.

Exteriör

Medelmankhöjden på en islandshäst är 132 cm. Islandshästen har fem gångarter, förutom skritt, trav och galopp har den också tölt och passgång.

Huvudet skall vara proportionerligt i förhållande till kroppen och varken vara för litet, för grovt eller för tungt. På en medelstor häst bör längden på huvudet vara ca 60-65 cm från nacke till mule. Huden på huvudet skall vara tunn och ha fint hår. Huvudskelettets ben skall vara fina men ändå skarpa och välmarkerade och tänderna skall varken ha över- eller underbett. Det är önskvärt främst för hästens hållnings skull att avståndet mellan ganascherna är stort och att käkbenen är tunna.Vidare skall huvudet ha rak noslinje, bred och flat panna, tunna spetsformade och uppåtriktade öron,skarpa ögonbrynsbågar,stora näsborrar, stora uttrycksfulla och helst mörka ögon.

Halsen skall vara lång: minst 60 cm från manken fram till nackben vid medelrest hållning, vara högt ansatt och ha en god resning. Det är önskvärt att de främsta halskotorna bildar en båge så att halsens överlinje blir något välvd. Långa och inte alltför stupande bogar, varken för trångt eller för brett bröst och en hög och skarp manke, varken för lång eller för kort rygglinje. Höjdskillnaden mellan mankam och sadelläge skall vara 8-10 cm.

Korset skall vara långt, aningen brett, något stupande och muskulöst. Bäckenet ska luta ca 35-40° (linje från höftben till lårbensspets). Lårbenet skall bilda en vinkel på ca 100° mot bäckenbenet. Svansen skall varken vara för högt ansatt eller vara inklämd.

Torra ben med välmarkerade senor som är hårda och klart avgränsade från skenbenet. Det är önskvärt att underarmen är lika långt som skenbenet, kotan och hoven tillsammans. Helst skall benen vara varken för smala eller för breda men lederna kan gärna varabreda, särskilt i hasleden.Medellånga kotor ger både elasticitet och styrka och kotlinjen skall vara obruten fram till hoven. Raka benaxlar både fram och bak. Dock står ofta islandshästar något tåvid i fram och är hastrånga. Detta är ingen större nackdel för hållbarheten och prestationen om det inte är väldigt mycket. Storleken på hovarna skall vara proportionerliga till hästens storlek och de skall ha en välutvecklad välvd sula och friskt vägghorn.

Islandshästen kan ha många olika färger; musblack, brunblack, rödblack, svartbrun, brun, fux, bork, skimmel, skäck och fux.

Islandshästen utvecklas sent och man skall inte påbörja inridningen förrän vid 4-5 års åldern. Men den lever också länge och kan arbeta upp i 30-årsåldern. Den hittills äldsta islänningen blev 54 år gammal.