BÄST I BASSÄNGEN
Publicerad 2011-08-01
På den åttonde dagen ordnade Therese Alshammar guldet.
På den nionde kan vi summera ett avslutat sim-VM, med skurkar och skrällar, med vinnare och förlorare.
Sportbladets Simon Bank har räknat in det bästa och sämsta som hände i Shanghai.
VM:s kung:
Ryan Lochte, förstås. När Michael Phelps ännu badar i svallvågorna efter en existentiell kris har slarvern och skofetischisten Lochte passat på att smyga sig upp på tronen. Fem guld i Shanghai, och efter varenda ett gav New York-grabben intryck av att ha gått direkt från sängen och ut i den mixade zonen.
VM:s drottning:
Federica Pellegrini. Hela Italiens idrottsprinsessa gjorde som hon brukat de senaste åren: Kommer till ett mästerskap, låter tidningarna skriva om hennes privat- och kärleksliv – och simmar hem guld som om det vore det mest naturliga i världen. I Shanghai lekte hon hem både 200 och 400 fritt.
VM:s trend:
VÄRLDSmästarskap. För inte så länge sedan var VM mest en fråga om ett par, tre länder som slogs om guld och resten som slogs om tröstmedaljer. Inte längre.
Nio olika nationer samlade guld på damsidan, lika många på herrsidan. Vi såg Danmark och Norge och Vitryssland högst upp på pallen, och alla sex världsdelarna fick med sig medaljer hem.
Utvecklingen, med internationella samarbeten och bättre utbildning, har gett oss en bättre och mer intressant simvärld.
VM:s skräll:
Damernas hundra fritt. Finalen i statusgrenen skulle vara en tvåhästarsrace mellan engelskan Fran Halsall och holländskan Femke Heemskerk, men när krutröken lagt sig stod en danska och en vitryska högst upp på pallen.
Ingen fattade någonting. Jeannette Ottesen minst av alla.
VM:s nya kläder:
Äntligen ett riktigt VM igen, men ingen ska ju slappna av. Det viskas om att sponsorerna ligger på för att få tillbaka mer täckande kläder, även för herrarna. Det kan i så fall hända efter Fina-kongressen 2013.
VM:s baby:
Heter man Missy Franklin ska man förstås bli stjärna. Lilla Missy, en sextonåring med tandställning och allt, vann sitt första individuella VM-guld och kan vara hela världens ryggdrottning nästa sommar.
VM:s snällaste:
Pieter van den Hoogenband, förstås. Den gamle legendaren är numera Eurosports expert. Som simmare älskades han för att han var så snäll mot alla – som medieexpert är inte den egenskapen riktigt lika lyckad.
VM:s namn:
Ranomi Kromowidjojo, Holland. En av alla holländska sprinters som hade lite stolpe-ut. Och namnet?
– Det uttalas precis som det stavas, säger hon.
Jamendåså.
VM:s tårar 1:
César Cielo friades helt och obegripligt, trots att han testat positivt för diuretika. När han vann sitt första guld grät han som ett barn, medan publiken buade. Han var VM:s sprintkung – han borde inte varit här alls.
VM:s tårar 2:
Alexander Dale Oen bröt ihop i takt med att rapporterna om Utøya landade i Shanghai. Sedan simmade han hem ett guld på 100 bröst och stod rak och rörd till Ja, vi elsker dette landet. Styrka.
VM:s tårar 3:
Therese Alshammar grät, och simvärlden skrattade med henne.
VM:s kryss:
Franska lagkompisarna Camille Lacourt och Jérémy Stravius skulle göra upp om guldet på 100 rygg. Vem som vann? Båda två. 52,76 på båda, de skrattade och kramades efter det perfekta resultatet.
VM:s Biggest Loser:
Geoff Huegill är tillbaka på prispallen i ett VM. Det är inte särskilt längesedan han såg ut som en stor, lufsande björn. Ett rigoröst, målmedvetet träningsprogram har gjort en världssimmare av en tjockis.
VM:s repris:
När Lasse Frölander vänder strax efter Geoff Huegill i en VM-semi känns det som att tiden stått stilla sedan OS-finalen 2000. Det har den inte, men Lasse gnetar vidare. Mot sitt sjätte OS.
VM:s guldpojke:
James Magnussen är nästan två meter lång, vacker som en soluppgång och bara 20 år gammal. Dessutom simmar han hundra meter frisim snabbare än någon någonsin gjort utan fuskdräkt. I väntan på Ian Thorpes comeback kan Australien behöva en ny affischpojke. De har nog hittat honom nu.
VM:s fyra:
Sarah Sjöström. Så klart. Tre finaler, tre fjärdeplatser.