Sverige på pallplats – efter Dyviks nya succé
Uppdaterad 2016-12-19 | Publicerad 2016-12-18
LA CLUSAZ/STOCKHOLM. I går slog hon igenom med dunder och brak.
Idag förde Anna Dyvik Sverige i mål som trea i stafetten.
Men genombrottsloppet satt hårt i benen.
– Jag kände bara ”herregud, vad fan är det här!?”, säger hon.
Det hann vara spännande i ett par hundra meter.
Sedan hade Ingvild Flugstad Östberg skapat sig en lucka så stor att de andra nationerna inte hade en möjlighet att ta igen.
– Jag gav allt jag hade. Jag var lite spänd, men det gick bra. Jag öppnade upp hårt och det ökade hela vägen, säger hon.
Rydqvist snabb på tredje
Försprånget förvaltades väl av Marit Björgen, Ragnhild Haga och Heidi Weng som tog Norge till en överlägsen seger.
Spänningen fanns i stället där bakom
Emma Wikén tappade en del på sin första sträcka för Sverige men en vass andra av Stina Nilsson tog Sverige upp på andraplats.
– Jag var väldigt inspirerad att åka snabbt från start och det gjorde jag så det var jättekul, säger en formstark Nilsson.
Maria Rydqvist förvaltade läget med en snabb tredjesträcka och gav Anna Dyvik en andraplacering, strax före Finland, att utgå från i hennes stafettdebut i världscupen.
Stjärnskottet fixade pallplats
Finlands Laura Mononen blev för svår men Dyvik ordnade en pallplats och berättade efteråt om en helt annan känsla än gårdagen.
– Det var kul, men jag var så fruktansvärt stum. Jag kände redan ut ur stadion att ”herregud, vad fan är det här!”. Jag tror det var höjden som gjorde att det blev så, det var riktigt tufft.
Hur är det att få den känslan i kroppen direkt när man kör för en pallplats?
– Jag bara kämpade hela vägen och ut på andra varvet hejade tjejerna på mig och då blev jag jätteinspirerad. Men i sista backen var jag så trött att jag hade svårt att stå upp.
Var du rädd att ramla bort tredjeplatsen?
– Ja, jag kunde inte röra benen, jag har aldrig haft sådan mjölksyra.
– Men det var jättehäftigt att bli trea, säger Anna Dyvik,