Rooneys revansch
Niva: I går påmindes fansen om vad de en gång gillade med honom
GLASGOW. Alex Ferguson åkte härifrån som gatuunge och kom tillbaka som adelsman.
Wayne Rooney kom hit som spottkoppsslyngel och åkte härifrån som matchvinnarslugger.
De här hamnkvarteren i Glasgow gör fotbollsmiljonärer av folk och folk av fotbollsmiljonärer.
Området har förändrats, avstånden bestått.
Jag tar tid på mig själv. Promenaden tar knappt sju minuter i makligt tempo.
Sir Alex Ferguson har gått den tusentals gånger.
Huset där han växte upp finns inte längre kvar på 667 Govan Road – där har en ny skola byggts i stället – men Ibrox ligger kvar där arenan alltid legat.
Kanske är det en kilometer från den ena platsen till den andra, knappt ens det. Börjar man hemma hos Ferguson tar man bara Broomloan Road ner, förbi ett kvarter av övergivna rivningskåkar, ett par industrilotter och tre deprimerande 20-våningshus.
Sedan är man framme, i hörnet av bortaläktaren och Govan Stand.
Sex, sju minuters promenad – en hel livstid bort.
På den tiden han bodde här var han bara ”Wee Alex”. Han var ”Big Alex” grabb, killen som gillade fotboll och drömde om att spela för Rangers en dag.
Nu återvänder han som Sir Alex Ferguson CBE – Commander of the Order of the British Empire – en av hela Storbritanniens mest berömda och respekterade personer.
När Manchester Uniteds spelarbuss bromsar in framför huvudingången på Ibrox väntar en välkomstkommitté med några hundra applåderande Rangers-fans. En medelålders man med fackföreningsmustasch hojtar till hälsning:
Välkommen hem, Big Man.
Alex Ferguson vinkar leende tillbaka.
Kvällens andra återkomst har en helt annan karaktär.
Konsekvent utbuad
Wayne Rooney gör sin första start sedan den osmakliga kontraktskarusellen som fullbordade hans förvandling från fräsch folkhjälte till föraktat skräckexempel.
Under åren som följde på hans blixt-och-dunder-genombrott var Rooney populär vart han än kom, till och med på de flesta bortaarenor.
Han lanserades som den siste fotbollsspelaren från en mer oskyldig era, killen som gick in på Europas största arenor med samma entusiastiska hunger som när han delat upp med kompisarna hemma på gatan.
Nu blir han konsekvent utbuad av ett Ibrox med avsky i struparna.
Det är klart att Rooney blivit intensivhäcklad förr – regel på matcherna i Liverpool och derbyna mot Man City – men positionen som samhällets fiende nummer ett är ny för honom.
Något knäpper till
Inledningsvis verkar han också vilsen.
Tajmingen stämmer inte efter det långa skadeuppehållet. Bollarna studsar ifrån honom, avsluten sitter inte.
You could’nae score in a brothel, hånar publiken på sin Glasgow-dialekt.
Till slut har frustrationen vuxit sig så stor att något knäpper till i Wayne Rooney. Han kastar av sig handskarna och lägger undan huvudet. Han springer mer ju tröttare han blir, börjar kämpa fotboll snarare än att spela fotboll.
Den här kvällen passar det honom.
När han till sist slår in den avgörande straffen i den 87:e minuten väller det in United-fans på planen för att fira med honom.
Så långt hade den tillresta klacken behandlat Rooney med en sorts demonstrativ likgiltighet, men nu har de fått en tydlig påminnelse om vad de en gång gillade så mycket med den här killen.
Med ryggen mot väggen på Ibrox finns inte utrymme för några otrohetsaffärer, några agenter eller några förhandlingsspel – där handlar det om att fajta sig ut till andra sidan.
Sir Alex Ferguson vet.
När han efteråt får frågan om vad som varit positivt med Wayne Rooneys insats tvekar han inte med svaret.
– Hans mod. Han är fortfarande rostig och har en bit kvar till formen – men klarar man att slå den där straffen på Ibrox, då har man en inneboende styrka som man alltid kan falla tillbaka på.