Det handlar inte om att vinna – bara om att vinna rätt match
WHISTLER. Jag mötte guldfavoriten Emil Jönsson redan tidigt på morgonen när det svenska och norska laget anlände till banan.
Han släpade på några väskor. Framför honom gick en norsk ledare med en massa tjocka rör. Han höll på att smälla till Emil hårt med sina rör när han vände riktning, men Emil hann undan i sista sekunden.
–Akta dej för norrmän, sa jag.
Emil log mot mig.
–Mmmm. Nerklubbad redan före start, sa Emil.
–Just snyggt. sa jag och tänkte på gamla OS-bråk med Nancy Kerrigan och Tonya Harding där järnrör också var inblandade. OS i Lillehammer. OS väcker så konstiga associationer.
Några timmar senare står jag och lyssnar på en närmast chockad Emil när han möter den svenska pressen.
–Jag fick tillbaka för all min tur i år med en käftsmäll.
De norska åkarna Northug och Hattestad screenade bort honom extremt smart i sista kurvan i semifinalen. Såg ut som bra speedway, lagkörning. Jönsson fick stanna till och hann inte få upp nån fart på upploppet.
Nu står han utanför banan med tom blick och säger att han nog inte fattat vad som hänt.
Klubbad, tänker jag.
Klubbad som av ett järnrör.
Han säger att det inte var som i VM förra året för då var det hans eget fel att han misslyckades. Nu var det några smarta men elaka norrmän som lurade honom.
–Jag hoppas att det kostade en del för dom också, säger Emil och det gjorde det ju. De var chanslösa i finalen. Några lagsmarta ryssar lurade dem.
Jag undrar om det inte också kan ha varit den oerhört snygga, men onödiga, spurten av Emil i kvarten som lurade honom själv. Jag tyckte han var läcker och smart som visade alla sin kapacitet där.
Med facit i hand var det kanske inte så smart.
Med facit hand förstår man mycket mer än man trodde man visste.
Jag går in till mina norska vänner och de är besvikna på herrarna, men lyckliga över Marit Björgen som äntligen vann sitt och Norges första nästan episkt efterlängtade guld.
De hyllar hennes intelligenta åkning och hur hon hushöll på sina krafter.
Jag tänker att det var nästan samma norrmän som stod några minuter tidigare på slutet av semifinalen och skrek om hur osmart, kanske nästan korkad, hon var som körde för allt vad hon orkade på slutet, trots stor ledning.
–Det är inte en tävling i att vinna med så mycket som möjligt...
Även de hade fel. Skidåkning, sprint, är en mera komplicerad sport än man kan tro. Det gäller inte bara att vinna, det gäller att vinna rätt match också. Det vet alla nu. Norrmän, Emil, ryssar, svenskar.
Det var verkligen en mycket märklig tävling.
Guldfavoriten Petra Majdics blev klubbad hon också. Men det ohyggliga fallet nerför en ravin kunde ha slutat värre än Anjas fall. Det ledde ändå fram till en final och en medalj. Medvetslös föll hon ihop i snön.
Sannolikt helt klubbad av alla smärtstillande medel och alla smärtsamma känslostormar.
Så kan det gå.