Märkligt, Chelsea
Wennman: Det Blå Tåget hackar – det ligger en kennel begraven här
LONDON. Äh, det är väl bara det gamla vanliga ... rälsbrott, banarbete eller frusna växlar.
Men faktum är att det nyss började skaka rätt rejält i en av vagnarna, några passagerare blev nervösa, såg på varann och tänkte:
Håller Blå Tåget på att spåra ur?
Vi talar förstås om Chelsea här. Serieledare med fyra poäng. Regerande mästare. Fullständigt överlägset på Stamford Bridge – inte ett insläppt mål på NIO raka ligamatcher – och favorit att försvara titeln i vår.
Det segertåget har tuffat fram lugnt och fint den här hösten. Det blev några minuters försening i Manchester och ett signalfel i Liverpool, annars har allt gått enligt tidtabell. På andra linjer har det varit en del tjafs som skapat skandalrubriker, men i trakterna av Fulham Road har läget varit stabilt.
Engelsk press vädrar blod
Så kom nyheten om sparkningen av Ray Wilkins, Chelsealegendaren som var managern Carlo Ancelottis högra hand. Totally out of the blue. Ett chockerande beslut. Ingen enda av de Chelsea-insatta jag känner fattade nånting så sent som i går kväll.
Det ligger naturligtvis nånting väldigt jobbigt och förmodligen väldigt privat bakom detta. Nånting har hänt, nånting som kommer fram så småningom eftersom engelsk press vädrar blod.
Chelseas ledning går ju inte fram till en av klubbens finaste, kunnigaste, mest hedervärda representanter – en man med blått blod i ådrorna – i halvtid av en reservlagsmatch och meddelar: vi förnyar inte ditt kontrakt. Du slutar med omedelbar verkan. Sen sa det bara smack, Wilkins kontor var tömt, personuppgifterna på hemsidan borttagna, en Chelsea-hjälte sparkad i arslet.
Och bredvid honom under denna reservlagsmatch satt alltså Carlo Ancelotti och höll färgen. Precis som de satt intill varann under derbysegern mot Fulham i onsdags. Samme Ancelotti hyllar Ray Wilkins i sina nyss utgivna memoarer och säger att Chelsea aldrig vunnit dubbeln förra säsongen utan ”denne förträfflige man”.
Nu hade han, tydligen, i hemlighet gett sitt medgivande till kickningen av Wilkins och ”stödde styrelsens beslut” i går.
Inte katastrofläge ännu
Ni vet ju hur det är när allting går som på räls. Minsta lilla störning växer till nånting större. Fråga mig som nästan bor på tåget mellan London och Manchester/Liverpool: vad är väl en jordbävning i Indien och 100 000 döda mot ett tio minuters oväntat stopp på spåret söder om Macclesfield?
Man ska alltså inte vråla KATASTROF här, det som hänt kanske inte betyder nåt i längden. Men det är nånting i denna interna Chelseaaffär som stör mig. Allt står inte rätt till.
Spelarna är förbannade, enligt engelsk press.
Och Chelseas fans vill ha en förklaring till behandlingen av den populäre Ray Wilkins. Inte är det väl så enkelt som att Ancelotti såg en chans att få in nån av sina italienska kompisar Zola, Maldini eller Costacurta – nu när han inte behöver tolkhjälp av Wilkins längre?
Det ligger en hel kennel begraven här.
Det hela känns konstigt.
Det är märkligt att Chelsea – just när allt rullade på så lugnt och fint – väljer att själva röra upp en storm. Hade man inte kunnat vänta lite och sköta det snyggare?
Vi får se hur laget, utan Essien och en Lampard som fått förlängd konvalescens med tre veckor, reagerar mot Sunderland hemma i morgon. De kanske rent av släpper in ett mål på The Bridge.
Det fortfarande obesegrade Manchester United välkomnar förstås varje litet orosmoment i västra London. United har haft sin interna cirkus, nu är det kanske Chelseas tur. Allt fler tycks övertygade om att det är mellan de här två lagen det står, trots att det är 27 omgångar kvar.
Troligen blir truppernas bredd avgörande i slutändan. Chelsea är tryggt i sitt spel just nu eftersom de ställer samma elva (med endast små variationer) på planen i match efter match. Lag som gjort det i höst har mått bra. Bolton, West Bromwich, Bolton och Newcastle är utmärkta exempel. De har valt stabilitet före rotation och tagit många poäng.
Men när förslitningsskadorna och tröttheten så småningom dyker upp hos de lag som överbelastar spelarna kan tabellen snabbt förändras. Det gäller även Chelsea. De blå har visat att de klarar att vinna utan en Drogba, utan en Lampard och utan en Essien, men truppen är i mina ögon ganska känslig för skador framåt januari–februari.
Snacket om ett åldersstiget Chelsea köper jag inte – en 35-åring i dag har samma fysik som en 30-åring för några år sen – men nyckelspelarna kommer förr eller senare att få en svacka. Det kan Man United, som använder fler spelare och snart får Wayne Rooney tillbaka, komma att utnyttja.
Holloway hotas med straff
Och pratar vi om roterande måste vi nämna Blackpools Ian Holloway, som bytte ut tio man mot Aston Villa (och ändå var nära poäng, stryk 3–2).
Han hotas med straff av FA för att inte ha ”ställt upp med bästa tänkbara lag”.
Det är det löjligaste som hänt i höst. Holloway har 25 spelare att välja mellan och tar ut de som är lämpligast för dagen. Nåt liknande skulle aldrig hända Sir Alex om han bytte ut tio man. Om Holloway bestraffas lovar han att omedelbart sluta som tränare. Jag förstår honom.