”Är en grym känsla man har i kroppen”

Ingemarsdotters egen krönika efter silverloppet

Nu sitter jag åter på mitt hotellrum och reflekterar, efter en dag som har varit allt från fötterna djupt ner i snön till kittlande känslor uppe bland molnen.

Det är en häftig, eller rättare sagt grym känsla man har i kroppen.

Från början var det en småvresig Ida som testade skidor under morgonen på stadion.

Min vallare som alltid är lika cool sa ”det är lugnt”,  men jag som är lite kontrollerande av mig svarade "nja, det går att få bättre…" Och vips vart det bättre, så att även jag var nöjd med skidorna. Jag ställer mig helst inte på startlinjen på ett VM utan att vara hundraprocentigt säker på det jag har under fötterna.

Prologen upplevde jag som hetsig. Jag var på gränsen till överladdad, så jag försökte efteråt lägga band på mig genom att gå undan och fokusera på mina tekniska detaljer. Jag tror att det var smart då jag sedan fick till åkningen bättre och kroppen svarade som jag önskade. Jag fick ett sms av min tränare Jocke (Abrahamsson) som från läktaren bekräftade min känsla.

Heaten drog igång. Jag höll mig för mig själv tills det var min tur, inte bra att titta för mycket på vad de övriga gör. Jag visste att om jag kunde gå med polskan (Justyna Kowalczyk) i kvarten så var jag med. Och kunde jag stressa henne så skulle jag växa i situationen. Att känna någon bli stressad av ens framfart är en mäktig känsla. I kvarten och semin utmanade jag polskan och varje gång fick jag den känslan och kände mig trygg.

Jag gick in mig själv

Efter semifinalen var det ont om tid. Jag tog på dunjackan och gick in i mig själv och plockade fram reservenergin. Jag taggade om, för nu stod jag i den final jag drömt och längtat efter.

Starten gick. Jag ville ha en bra start och fick det.  Eget spår i backen,  fullt ös, inte en tanke på något annat. Jag och Norge drog iväg och uppe på hyllan drog vi ifrån. Jag la mig i rygg på Marit och bet mig fast.

Sista svängen innan vägen mot upploppet börjar, Marit fick någon meter, jag försökte bita ihop men kände att hon var för stark.

Egna tankarna:

Stå på benen vad du än gör.

In på upploppet, kriga, kriga.

Någon kan komma, ha bara fokus framåt.

Mållinjen närmade sig, jag började förstå att det blir silver. Upp bland molnen seglade jag i samma stund som jag skar mållinjen. Att lyckas med en plan man gjort i ordning, och nå sitt mål att ta medalj, det var en härlig känsla.

Snabbmat i munnen

En helt annan cirkus drog igång. Klädombyte och snabbmat i munnen. Folk som drog i en och ville ha mig här och där och där. Jag stod med världens leende på läpparna och försökte landa i alltihop.

På blomsterceremonin gick det upp för mig vad som hänt: shit jag är på pallen! En känsla av lättnad och lycka spred sig och jag flinade och tänkte på alla timmar jag lagt ner på detta.

Sedan mer media och så äntligen komma till hotellet. Mera mat och snabb behandling på massagebänken innan det var dags för prisutdelning på torget i Cavalese. Känslan som kom när man väntade på att få gå upp pallen var bättre än i drömmen, och nu vaknade man heller inte för det var på riktigt. När jag fått min medalj av Fis-presidenten (Gian-Franco Kasper) log jag och njöt. Jag kan inte säga vad jag tänkte på för det vet jag inte, jag var bara i nuet.

Att sedan höra norska nationalsången och slänga ett öga på Marits medalj gjorde att det kom ett litet sug. En sån där vill jag också ha. Men först ska jag njuta av mitt silver!

Att få träffa mor och far efter dagen var en skön känsla. Familjen har alltid stöttat och peppat i bakgrunden utan att ställa krav, men lärt mig att inse vad som krävs om jag vill dit jag har önskat. Nu ligger medaljen på bordet bredvid sängen och där kommer den få ligga tills i morgon då ett nytt kapitel startar och det är dags att ladda om. För jag hoppas på fler starter under detta VM i Val di Fiemme.

Ma råkes,

Ida