Niva: Så länge han vakar över Friends Arena kommer INGEN motståndare komma hit frivilligt
Ge honom nycklarna.
Säg åt honom att flytta in i omklädningsrummet och att plantera sin egen fana i mittcirkeln.
Så länge Zlatan Ibrahimovic vakar över Friends Arena kommer ingen motståndare att komma hit frivilligt.
Jag trodde verkligen inte att resultatet var det viktiga med den här kvällen.
Det var ju förväntningspackad invigningsfest i första, andra och tredje hand – betydelselös fotbollsmatch först någonstans därefter.
Nu vet jag att jag hade fel. Zlatan Ibrahimovic övertygade mig.
Ställde mig upp och skrek
Han har ju en förmåga att lyckas med sånt, den störste fotbollsspelare som Sverige någonsin haft.
För honom finns vare sig några betydelselösa matcher eller några omöjliga mål.
När han drog in sin sanslöst sinnessjuka 30-metersbicycleta ställde jag mig upp och skrek som om jag vore halvvägs till Berlin.
Då jag tittade upp igen såg jag att precis hela Friends Arena gjorde detsamma.
Svensk fotboll hade fått ett nytt hem – och bygget levde, andades, vrålade.
Vägen till den punkten hade varit alldeles förbaskat lång. Fram till och med kvitteringen var den genanta läktartystnaden det absolut starkaste intrycket jag hade från kvällen, och hade den blivit det bestående minnet från kvällen hade det varit direkt skadligt.
Nu fick vi liksom en del annat att snacka om, något annat att minnas.
Vilken jävla fyrklöver till inflyttningspresent.
Ingen betyder lika mycket
Cristiano Ronaldo har blivit lagkapten för Portugal och Didier Drogba är alltjämt någon sorts statsman i Elfenbenskusten – men jag kan verkligen inte föreställa mig att någon annan spelare i världen betyder lika mycket för sitt fotbollsland som Zlatan Ibrahimovic just nu betyder för Sverige.
Han är vår bäste spelare och vår självklare ledare. Han suddar ut gränserna mellan verklighet och drömmar. Han är vår nutid och framtid förpackad i en och samma tatuerade torso.
Just ikväll skulle vi få ett kvitto på var svensk fotboll egentligen befann sig, senhösten 2012.
Ett klart och tydligt svar på det klarar jag inte av att formulera för stunden. Jag sitter nämligen i någon sorts futuristiskt rymdskepp i Solna och har precis sett en utomjording spela fotboll.
Zlatan Ibrahimovic hoppade upp, vred kroppen och kickade iväg bollen ut i omloppsbana. Vart vi är på väg nu vet jag inte – och det är alltjämt oklart ifall vi har med oss något försvarsspel – men jag är i alla fall outsägeligt glad över att vi har en kapten som vi kan luta oss mot på färden.
För Sverige i tiden. Med Zlatan mot framtiden.
Vi har något som ingen annan har
Vad i hela friden ska hända när vi inte längre har honom? Jag vet verkligen inte, och inte heller tänker jag ägna kvällen åt att bekymra mig.
För 75 år sedan invigde vi en nationalarena. Jag har läst mig till att vi tydligen förlorade den med 4-0 mot England.
Om ytterligare 75 år kommer ingen fotbollsintresserad behöva påminnas om vad som hände när vi öppnade Friends Arena.
Det här kommer att vara en självklar del av vår fotbollshistoria från och med nu, ja, av hela vår nationalmytologi.
Vi kommer att trötta ut våra barnbarn med sagor om kvällen då en centerforward med gul tröja gjorde saker vi inte ens fantiserat om tidigare. Vi kommer att skrämma våra fiender med historier om den fruktade målmatadoren med ett Z som signatur.
Svensk fotboll har något som ingen annan har.
Det är möjligt att det här trots allt ändå var en betydelselös fotbollskväll – men själv har jag i alla fall aldrig varit med om en viktigare sådan.