Återigen blev jag alldeles hänförd av en porslinsvit liten snidare
Erik Niva: Diskuterar man vem som är världens allra bästa funkar det inte längre att stanna så fort man nämnt namnen Messi och Ronaldo
Hur känner man igen en riktigt bra fotbollsspelare?
Jo, man ställer honom någonstans mitt emellan Leo Messi och Cristiano Ronaldo och ser sedan på när han dominerar.
Man ger Andrés Iniesta en boll, stänger in honom i en konservburk och låter honom dribbla sig ut.
Jag ska erkänna att jag tog mig an den här matchen med ungefär samma entusiasm som jag skulle ha känt inför en galamiddag med Sveriges stiligaste nagelforskare.
Är sammanhanget meningslöst spelar det liksom ingen större roll vilka gästerna är eller vad de har på sig.
Jag tänkte minsann inte låta mig duperas.
Den så kallade supercupfinalen var minsann bara en glorifierad träningsmatch i sommarmängden – och fotbollsmatcher där resultatet inte är särskilt viktigt är helt enkelt inte värda att titta på.
Min grundmurade skepsis höll i sig i en dryg halvlek. Sedan nickade Cristiano Ronaldo in ett ledningsmål för bortalaget, sedan började båda lagen spela på allvar och sedan var det bara att kapitulera.
Rivaliteten mellan Barcelona och Real Madrid är så stark att även den ljummaste och såsigaste anrättningen till sist får både färg och smak. Och de här spelarna är så vanvettigt skickliga att de reser små fotbollsmonument i nästan varje spelsekvens.
Pedros bollmottagning vid 1–1-målet förtjänar en egen monter på ett museum. Xabi Alonsos långpassningar borde kulturminnesmärkas.
Och viktigast av allt – Andrés Iniesta måste nu officiellt kanoniseras.
Real Madrid provocerade
Det är inte alldeles enkelt att själv dominera en fotbollsplan där Leo Messi, Cristiano Ronaldo, Xavi Hernández och Iker Casillas tävlar om utrymmet, men det var precis vad Andrés Iniesta gjorde den här kvällen.
Han var helt enkelt ett par klasser bättre än någon annan.
Gång efter annan zickzackade han sig förbi ett par, tre motståndare, för att sedan panga fram en biljardbollspassning till den medspelare som bemödat sig med att närma sig någon decimeterstor lucka.
Han dribblade fram straffen som gav 2–1, han strimlade sönder motståndarförsvaret och gav Xavi öppet mål fram till 3–1.
Rent siffermässigt är det fortfarande ganska svårt att argumentera mot en fjärde Guldboll för Leo Messi – karln har ändå gjort 46 mål på 36 Barcelona-matcher under 2012 – men när det här kalenderåret ska summeras kommer vi även att minnas att Andrés Iniesta var lagets ledande spelare då det spanska landslaget skrev fotbollshistoria.
Diskuterar man vem som egentligen är världens allra bästa spelare funkar det faktiskt inte längre att stanna så fort man nämnt namnen Messi och Ronaldo.
Det finns en tredje kille som måste in där.
Och supercupen? Hade bara Leo Messi bemödat sig med att göra mål på ytterligare ett av sina Iniesta-skapade frilägen, ja, då hade det stått 4–1 och hela spektaklet hade varit avgjort. I stället vände Real Madrid omedelbart på spelet, provocerade fram ännu ett sånt där obegripligt Victor Valdés-misstag och räddade med sig ett bra resultat till hemmareturen.
Jag tror fortfarande inte att vi ska dra för stora slutsatser av den här matchen.
Jämnt i derbymatchen
Tito Vilanovas blåröda lag verkar vilja spela lite bredare och rakare än vad Pep Guardiolas passningspuritaner gjorde, men än så länge är skillnaden rätt marginell.
José Mourinhos killar fuskar lite med sin försäsongsdefensiv, men hans omställningsorkaner kan alltjämt ta sig från det ena straffområdet till det andra på ett ensiffrigt antal sekunder.
I och med den här tillställningen har El Clásico avgjorts 220 gånger.
Real Madrid har vunnit 87 matcher. Och nu har FC Barcelona också vunnit 87 matcher.
Så jämn är historien, så jämn är också nutiden.
Barcelona var det klart bättre laget den här kvällen och borde ha vunnit med större siffror, men för den sakens skull känner jag mig inte tryggare med att utse en ligasegrare idag än jag gjorde i går.
Jag vidhåller fortfarande att det här var en glorifierad träningsmatch, och i sådana hittar man inte så värst många hållfasta besked.
Det är okej ändå.
Jag blev underhållen, jag blev överraskad – och jag blev återigen alldeles hänförd av en porslinsvit liten snidare som heter Andrés Iniesta.