Holm: I mina ögon är de hjältar. Bragdguldshjältar

Stefan Holm

ALMATY. Tappra och självuppoffrande spelare gjorde Sverige till världsmästare.

Av samma anledning bör bandylandslaget få Bragdguldet.

Annars är det hög tid att byta namn på den där utmärkelsen.

Dag blev kväll, kväll blev natt, natt börjar bli morgon. Någonstans där ute i mörkret i centrala Almaty firar ett 20-tal svenska spelare och ledare ett VM-guld som ingen utomstående vågade tro på.

Det gör de alldeles, alldeles rätt i.

Jag är så djupt imponerad av det här landslaget, av ledare som får VM-debutanter att tro på sig själva och taktiskt är så överlägsna sina ryska kollegor, av spelare som aldrig ger upp, som ser ljus i mörker, som jobbar för laget och inte sig själva.

Även lagidrottare blir alltmer egoistiska, men inom svensk bandy finns inga självupptagna divor. Under veckan har jag visserligen inte hört någon spelare säga ”en för alla, alla för en”, men jag har sett dem praktisera det både på och utanför isen.

Det var det som gjorde prisutdelningen så vacker. Det var kallt och snöigt på Medeo-stadion, men jag blev varm i hjärtat när Andreas Westh höjde VM-pokalen mot himlen.

Det var lagets VM-pokal

Vanligtvis brukar lagkaptener i vinnande lag, oavsett idrott, åka fram till någon förbundshöjdare för att ta emot och kyssa bucklan.

När Westh förde pokalen över huvudet stod han mitt i gruppen av svenska spelare.

Det var inte hans pokal, utan lagets. Det var inte Daniel Mossberg som förvandlade 2–4 till 4–4, utan laget. Det var inte Daniel Berlin som avgjorde finalen, utan laget.

Jag trodde inte att jag skulle få se de där scenerna. Landslaget har fått mig att tvivla, att förbereda texter med ord som fiasko, att åldras tio år på fyra dagar. Just i detta nu har det fått mig att surfa in på NE och slå upp ordet bragd. Jag läser om ordets betydelse, om en utomordentlig prestation, om en gärning präglad av tapperhet och självuppoffring.

Framför mig ser jag ett blågult, uträknat landslag som svarade för en utomordentlig prestation tack vare tapperhet och självuppoffring.

Svårt att se någon mer värdig vinnare

Jag tänker på Erik Säfström, VM-debutanten som fixade förlängningen i semifinalen mot Kazakstan och satte en av de följande straffarna. Jag tänker på Johan Löfstedt, som säkrade finalbiljetten.

Jag tänker på Per Hellmyrs, Stefan Erixon, Johan Esplund, Andreas Bergwall, Olov Englund, Franco Bergman och alla de andra.

I mina ögon är de hjältar.

Bragdguldshjältar.

Det här är visserligen bara början av ett intensivt idrottsår, men jag har svårt att se någon mer värdig vinnare.

Det är möjligt att Therese Alshammar får sitt efterlängtade OS-guld i London och att Zlatan Ibrahimovic glänser under fotbolls-EM – men jag har svårt att se dem göra det med lika mycket tapperhet och självuppoffring.