Måste vinna – mot skräckmotståndet
Erik Niva: Tyskland har väldigt lite att vinna i kväll
En kortlek innehåller 52 kort, och det europeiska fotbollsförbundet har 53 medlemmar.
Blandat och givet.
Tyskland fick Svarte Petter.
Tack vare den fenomenala dokumentärfilmen ”Ein Sommermärchen” har vi fått möjligheten att följa med in i det tyska omklädningsrummet inför den förra semifinalen mot Italien.
Dortmund, juli 2006.
Hela nationen vibrerade av euforisk entusiasm, och de tyska spelarna var så adrenalinpumpade att de var på väg att lyfta från marken.
Inför avspark höll avstängde mittfältskrigaren Torsten Frings ett sista peptalk. Hetsigt pratade han om att kriga, att vilja, att våga. Han bankade sin näve i handflatan och avslutade med ett vrål.
– Nu går vi ut och sliter bort hela skiten.
När lagen möttes i spelartunneln verkade tyskarna vilja kasta sig över sina motståndare och riva itu dem med bara tänderna. Någon ylade:
– De är rädda, mannar. De är rädda.
Då kom svaret – på tyska – med en djup, raspig basröst som hade varit med förr.
– Nein, wir haben keine angst, Junge. Nej, vi är inte rädda, grabben.
Tyskland har väldigt lite att vinna...
Det var den väderbitna italienska stridsvanan som talade, den som tyska landslagsspelare kommit att frukta mer än både krig och Oliver Kahn.
Sju gånger har Die Nationalmannschaft ställts mot Italien i mästerskapssammanhang.
Noll segrar.
De azurblå är deras angstgegner, deras skräckmotståndare.
I Sverige har vi alltid sett på tyska fotbollsspelare som en sorts djupledslöpande resultatgarantier, men den bilden har ju börjat spricka rätt rejält de senaste åren.
Som kapten och vicekapten är Philipp Lahm och Bastian Schweinsteiger landslagets två största centralfigurer. De senaste sex åren har de varit med om att förlora en EM-final, två Champions League-finaler och två VM-semifinaler. De har inte vunnit någon av turneringarna.
Hur tusan ska det då gå att möta Italien, landslaget de aldrig kunde besegra ens på den tiden då de plockade hem både rubb och stubb?
Det är ett nednött uttryck, men Tyskland har väldigt lite att vinna i kväll.
För dem är det enda som räknas att avsätta Spanien från tronen, att med Erik Hamréns ord ”win the whole shit”.
...men är ett bättre lag än Italien
Italien har mest bara dykt upp som en ovälkommen fågelskrämma på vägen.
– Alla hade föredragit att möta England, erkänner landslagschefen Oliver Bierhoff.
Egentligen är det ingen rationell tanke.
Detta tyska landslag är aldrig så bra som när de möter offensivt inriktade motståndare, när deras löpare får ytor att springa in i.
Cesare Prandellis ystra tillförsiktslag borde passa dem förträffligt, i synnerhet som de har en tendens att krokna en dryg timme in i matcherna. Tyskland är ett bättre lag med mer genomtänkt grundspel, och de har jobbat konsekvent och kontinuerligt i snart åtta år.
Men nu är vi inte i salen för taktigenomgång längre. Nu är vi framme i en EM-semifinal, och i samband med de här matcherna försvinner ofta rim och reson någonstans mellan omklädningsrummet och sidlinjen.
Vet om att de borde vinna
Så oerhört mycket handlar om att hitta rätt anspänningsnivå, att hantera adrenalinpåslaget på ett sätt som gör att man varken förlamas eller kokar över.
Det är det här som italienare är och förblir mästare på.
Junge, de är inte rädda.
Alla kan inte lobba in straffar eller slå en blindpass förbi fyra motståndarförsvarare i den 119:e minuten av en semifinal. Alla är inte Andrea Pirlo – men i stort alla italienska fotbollsspelare kan konsten att plocka fram en prestation när det verkligen gäller.
Och tyskarna?
De borde vinna, och de vet om det.
De måste vinna, och det är mycket väl medvetna om det också.
I kväll spelar de inte bara för en EM-final, utan för en hel idrottsidentitet.
Sistachanserna börjar ta slut för den här spelargenerationen.
Förlorar de i kväll så kan de inte längre gömma sig i kartongen för hedersamma nederlag. Då har de gjort fiasko, och kommer att bedömas därefter.
Jag hoppas att någon har en kamera påslagen i deras omklädningsrum.