”Vanligtvis har man otur om man överlever”

Anna Andersson

Alex Zanardi tog tredje titeln i Paralympics - nästan exakt 15 år efter den fruktansvärda racingolyckan

Racingen var hans värld. I dag är det exakt 15 år sedan den var nära att krossa honom.

Mirakulöst överlevde han och firar nu livet med att vinna ännu en titel i Paralympics.

– Det första jag gjorde var att titta upp i himlen och säga: Tack chefen!, säger Alessando Zanardi.

Han gjorde 41 starter som F1-förare, men tog bara en enda poäng. Han lyckades bättre i den amerikanska formelbilsmästerskapet och tog två mästartitlar i CART. 2001 satsade han på ännu en framgång i Champ-car, men den 15 september tog livet en oväntad vändning. Han ledde loppet på Lausitzring och var på väg ut ur depån, gled han ut på gräset och utan att kunna kontrollera sin bil for han ut på banan. Där kolliderade han med Alex Tagliani som höll en hastighet av 320 km/timmen.

– Det var nog olja på banan och jag tappade kontrollen. Jag var på fel ställe vid fel tidpunkt. Just då kom Mr Tagliani, som ironiskt nog betyder skära, och skar mig i två delar, berättar Alex Zanardi när vi möttes för ett par år sedan.

– En del av Alex for åt ett håll och den andra åt det andra.

Vad minns du?

– Det mesta. Det var en väldigt högljudd smäll. Jag rullade längs depårakan, tänkte att alla svårigheter låg bakom mig och att jag skulle ta årets första seger. Jag ledde stort och tänkte att det var på tiden att jag vann. Då tappade jag plötsligt kontrollen över bilen och väldigt svagt minns jag hur jag försökte överta kontrollen igen, hur jag slogs mot det omöjliga. Sedan small det och blev svart. Därefter minns jag inget mer, inte förrän en vecka senare när jag vaknade upp ur koman.

Dubbelamputerad

Han hade en otrolig tur. Läkarna tvingades amputera båda hans ben, men de gav honom chansen till ett nytt liv.

– Jag kom till sjukhuset 75 minuter efter olyckan, det tog fem minuter till innan jag var i operationssalen och jag hade mindre än en liter blod kvar. Mitt hjärta slutade slå tre gånger och vanligtvis har man otur om man överlever det. Då är du inte är en man utan ett paket, fäst vid en maskin resten av ditt liv.

Alex Zanardi valde livet. Han valde att fortsätta leva och började målmedvetet ta sig tillbaka till det han älskat allra mest, motorsporten. 2003 körde han de sista varven i tävlingen han aldrig fick slutföra och två år senare gjorde han comeback i VM för standardvagnar ( WTCC). Han körde en specialdesignad bil och trivdes med att vara tillbaka på racerbanan och vann ett lopp, men saknade ändå någonting.

Han saknade den adrenalinkick som toppidrott ger och han ville ha friheten att röra påsig. Då testade han handcykel - och fastnade direkt.

Han bytte racingen mot en elitsatsning inför Paralympics i London där tävlingen gick i mål på Brands Hatch - en racerbana han aldrig tidigare vunnit på.

–  En rullstol är något annorlunda än en racerbil, men det är som att baka. Det är bara olika ingredienser, säger Zanardi som vann två Paralympiska guld 2012 till motorsportretro.com.

– Det är motorsport, men på ett annat sätt. Det är hela tiden en kamp för att få allt att klaffa.

Ännu en titel

Efter London tänkte han lägga av, men när motorsportlandet Brasilien valdes som OS-arrangör fick det bli en satsning till. Tempoloppet i handcykel avgjordes den 14 september - en dag innan 15-årsdagen av kraschen som förändrade han liv.

– Där OS-stadion nu ligger låg tidigare den racingbana där jag körde Indycar och där tog min första pole position. När det blev klart att OS skulle gå i Rio tänkte jag ”wow, jag har alltid älskat den staden och där har jag alltid varit snabbt, säger 49-åringen som aldrig vunnit på den banan till motorsportmagazin.

– Jag tänkte att det kanske är dags för mig att återvända till Rio, ändra på det och äntligen vinna någonting.

Precis det lyckades han med och han följde upp med en silvermedalj på årsdagen av olyckan i Tyskland.

Efter en karriär i F1 och amerikansk racing har han nu vunnit sex paralympiska guldmedaljer.

Följ Sportbladet på Facebook!