Poker, poolromantik och ”badass girls”

Dan Glimne rapporterar direkt från poker-VM i Las Vegas

Dag 3 har spelats här i VM, och startfältet har reducerats med bortåt 95%; samtliga de spelare som överlevt hittills är nu väl inne i the money.

Före starten igår var jag och tryckte i mig en försiktig antydan till frukost, i form av yoghurt och frukt, inne på restaurangen Sao Paulo här på Rio.

Fortfarande ser jag ut som en misslyckad sparringpartner till Mike Tyson: blåtiran har nu spritt sig hela vägen runt ögat, och kan knappt döljas längre bakom mina Diesel solglasögon och basebollkepsen.

Det skulle ha känts hellöjligt att gå omkring inomhus iförd i de attiraljerna, om det inte hade varit för att jag är i Las Vegas.

Jag hoppas verkligen att den där praktpärlan har lagt sig, eller åtminstone går att sminka över, tills vi ska spela in höstens säsong av Pokermiljonen i Tallinn i mitten av augusti.

Beundran

Efter några minuter får jag sällskap vid bordet av Peter Kunc, en av de kvarvarande svenska ”amatörspelarna”, om nu uttrycket tillåts. Han är shortstackad, med bara 26.200 i dagens line-up där genomsnittstapeln ligger på över 75.000, men är ändå fylld av till tillförsikt och klassisk svensk j-ranamma inför dagens uppgift.

Jag peppar honom ytterligare med det faktum att han skött sig otroligt bra i sin första (!) liveturnering någonsin – Peter har bara spelat på nätet tidigare, vilket är symptomatiskt för dagens yngre spelargeneration. Att då komma så långt att man har vittring på pengarna i solsystemets största pokerturnering sedan The Big Bang är värt beundran.

Efter frukosten gör vi sällskap bort till konferenssalen, med det officiella namnet The Amazon Room. Att befinna sig där, i korsningen av de två stora korridorerna utanför salen där dag 3 i VM strax ska gå igång, är som att befinna sig på pokerns motsvarighet till Piccadilly Circus i London: ALLA som är något i pokervärlden går förbi, förr eller senare.

Stjärnglans

Där står Johnny Chan och skriver autografer; där har Doyle Brunson, som för sina höga ålders och hälsas skull åker på en liten eldriven permobil, hejdats av en grupp entusiastiska fans; där kommer Chris ”Jesus” Ferguson förbi, med långa, beslutsamma steg och med cowboyhatten och solglasögonen redan på plats. Hade jag varit den autografsamlande typen, hade detta varit Tillfället med stort T.

Jag ser dagens chipleader släntra in: Dmitri Nobles. Han är påfallande lik skådespelaren i den där agentfilmen, och som blir rekryterad av Anthony Hopkins för att hoppa in i tvillingbroderns ställe – är det inte Kid Rock han heter?

Inga åskådare släpps tills vidare in, bara spelare, funktionärer, dealers och förstås media. Spelarna som ska tillbaka in i elden denna dag får handskakningar, kindpussar, lyckönskningar och sista-minuten-råd av polare, flick- och pojkvänner, kollegor och fans. Adrenalinet och stundens allvar hänger i luften: 286 spelare ska slås ut, sedan är alla de som är kvar in the money.

Lycka till Greger!

Ölföretaget som är med och sponsrar årets VM gör stor reklam för sin ”Bubble Playoff”: de sista nio som kommer att slås ut före pengarna, alltså på 882:a–874:e plats, bjuds in till en gratis ”enbordssatellit” där vinnaren får en plats i VM 2007.

När jag går tillbaka till kasinot kommer svenske spelaren Greger Aktell rusande, försenad. Jag hinner ropa ett lycka till åt honom, innan han försvinner in.

Jag går en sväng till den ”officiella” WSOP-butiken inne i kasinot, som är packad av souvenirprylar och annat från detta evenemang, och kollar in den magra men dock befintliga bokhyllan med pokerlitteratur. Där står ett praktverk betitlat ”Poker Aces”, med bilder och biografier över världens främsta spelare: bara två svenskar har dock bevärdigats medverkan, nämligen Martin de Knijff och Christer Johansson.

Badass girls

Vid sidan om står pocketboken ”The Badass Girl’s Guide To Poker” av Toby Leah Bochan, med undertiteln ”All You Need To Know To Beat the Boys”. Författarinnan har ansträngt sig inte bara att ge goda allmänna taktiska och strategiska råd, utan går också in på ämnet hur varje ”badass girl” bäst ska ragga män vid pokerbordet.

Inte minst serveras läsarinnan tips om hur man kan bedöma potentiella manliga partners genom deras uppträdande:

Har han inget emot att förlora pengar till dig? Då är han typen som betalar hela restaurangnotan. Blir han istället arg när du vinner en pott som han är med i? Då är han typen som vill bestämma i ett förhållande. Spelar han passivt och kan lätt höjas bort ur potterna? Då är han den osäkra typen.

Toby Bochan visar också på att genom framgångsrik poker blir man (kvinna?) bättre på att bedöma andra människor, och kan i god tid uppfatta varningssignalerna när något är på väg att gå snett i relationen.

Bokinköp

Det kan nog ligga åtskilligt i vad hon säger. Ett kul sammanträffande är att på hyllan vid sidan om hittar jag några pokervykort. Ett av dem visar ett gammalt 1800-talsfoto föreställande en grupp kvinnor som spelar kort iförda korsetter, och undertill står texten: THELMA LOST HER HUSBAND IN A HIGHSTAKES POKER GAME AND DECIDED TO QUIT WHILE SHE WAS AHEAD.

Efter att ha inköpt både bok och vykort tar jag mig till poolanläggningen för att få lite sol och några vändor i vattnet. Hade jag kunnat visa mig inomhus utan solglasögon skulle jag dock istället tagit en taxi till gallerian ute vid Maryland Parkway och passat på att shoppa lite, men nu får det anstå några dagar – liksom det reguljära besöket på Gamblers’ Book Club, världens största specialbutik för gamblinglitteratur, och var annars skulle den väl ligga än här i Las Vegas?

Eskilsson på plats

Och medan jag halvdåsar på solstolen hör jag hur en kille och en tjej, bägge i 30-årsåldern, bakom mig börjar en konversation och snabbt finner varandra i just ämnet poker. Bägge har spelat mycket på nätet; bägge har precis anlänt till Vegas, i sällskap med goda vänner på semester; och bägge har planerat att lira lite låglimitpoker när de ändå är här.

Jag hör romantiken spira, och kan inte låta bli att småle lite när han flyttar över till stolen intill henne och de beställer var sin drink av den bikiniklädda servitrisen.

Under sena eftermiddagen återvänder jag till konferenssalen för att följa upp hur det går i VM. På vägen stöter jag på Hans Eskilsson i samspråk med Daniel Larsson; känd internationellt under smeknamnet ”Laptop Larsson”, sedan han kvalade in till en WPT-tävling via nätet och där gick till finalbordet.

Larsson har precis slagits ut på åttahundrade-någonting-platsen, men in the money – för mindre än en timme sedan gick man under den magiska gränsen. Vi pratar ett tag, och jag gratulerar Larsson till pengarna.

Pokeränka

När jag går vidare genom korridorerna är det påfallande hur många jag möter som uppenbarligen är nyligen utslagna spelare: De ser förbannade/resignerade/bistra ut, och har oftast en mobiltelefon vid örat där de för någon närstående redogör i detalj för det bittra slutet:

”... so three of them call me and I flop two pair and shove my chips in, and wouldn’t you believe it, the button...”

Dagens t-tröjetexter ser jag på två olika kvinnor. På den ena står det WELCOME TO THE GAME., med punkt och allt; en hälsning fylld av subtila undertoner, av lika delar hot och löften. På den andra står det kort och gott POKER WIDOW.

Tja, det kan nog stämma. Det finns ju ”fotbollsänkor” och allt möjligt annat, så varför inte inom poker med?

Det påminner mig på ett slags tvärtom-sätt om väninnan B., som är en av Sveriges bättre cashgamespelerskor och för några år sedan gifte sig med en kille – låt oss kalla honom för Lennart – som vid den tiden inte hade något större intresse för spel.

Några månader efter bröllopet stötte jag ihop med henne i Stockholm och frågade: ”Protesterar inte Lennart mot att du sitter så mycket på nätterna och lirar poker på nätet?”

”Du,” replikerade hon och tände vant ännu en cigarrett, ”sedan jag drämde trettiotusen kontant i bordet framför honom och betalade för vår första gemensamma semester har han hållit tyst.”

Attagirl.

Impulsköp

Inne i konferenssalen pågår satelliter till morgondagens hold’emturnering med 1500 dollar i inköp, och jag köper på impuls in mig i en enbordssatellit där det kostar 175 dollar att få sitta med.

Sådana enbordssatelliter är till hälften, om inte till två tredjedelar, gambling. Man startar med bara 1000 framför sig och 25-25 i mörkar, och varje kvart går det upp. Jag borde inte ha köpt in mig: sedan magsjukan känner jag mig okoncentrerad, utan skärpa och fokus på spelet. Jag slås ut som femma, efter att ha ställt in med A-J på handen och A-x-x på floppen, och en annan med A-Q tar obarmhärtigt ut mig.

Det var 175 dollar i sjön; helt och hållet mig eget fel denna gång, åtminstone, till skillnad mot när jag försvann ur VM med Q-Q på handen för att den andre hade tur och prickade ett ess på floppen. Varför finns det ingen GO, Gamblingombudsmannen, att vända sig till i sådana lägen?

Och på tal om gambling finns det värre saker än enbordssatelliter. När jag i november var i Amsterdam för att spela Master Classics of Poker, fanns där ENHANDSsatelliter till den stora med 5000 euro i inköp: sitt ner som en av tio vid bordet, betala 500 euro, få två kort, och sedan läggs flopp, turn och river upp – har du bästa handen har du just vunnit inköpet i huvudturneringen.

Cahs is king

Utanför salen stöter jag på Peter Kunc igen. Han har slagits ut på 789:e plats men är ändå fullt nöjd – in the money i sin första liveturnering, och det i VM! Just nu är han på väg tillbaka in i salen för att hämta sina 15.504 dollar, kontant.

Hey, it’s Las Vegas, and Cash is King here.

Vid 23.30-tiden är jag tillbaka igen. Bara 564 spelare är kvar, enligt plasmaskärmarna, och genomsnittsstapeln är nu över 155.000. TV-teamen bevakar de 58 borden: så snart det ropas ”All-in on 136!” rusar de över för att fånga dramat.

Det visar sig att han som gick all-in lyckas dubbla upp med A-K mot A-Q, när ingen blir hjälpt av bordet.

Stämningen i salen är, om än inte ödesmättad, så i alla fall påfallande allvarlig.

Phil Ivey är ute, får jag höra: trots spel i världsklass med den lilla stapel han inledde dagen med kom ändå slutet till sist, och det innan han nådde pengarna. Samma öde drabbade tidigare världsmästaren Chris Ferguson.

Suckar

Två olika TV-team och en rejäl grupp åskådare bevakar bord 57, och jag ser varför: där sitter ”Kid Poker” himself, Daniel Negreanu, men med en betydligt blygsammare stapel än den han inledde dagen med: på sin höjd 50.000 just nu. Medan jag dröjer mig kvar vid bordet går Negreanu all-in, efter att rivern hamnat på bordet. Spelaren två positioner till vänster om honom tänker länge, länge; han har en monsterstapel med marker framför sig. ”He’s gotta call”, teaterviskar flera av åskådarna.

Jag tittar på Negreanu, som faktiskt ser orolig ut och kastar sidoblickar på den andre. Tells, fejk, the real thing, dubbelfejk? Det går inte att avgöra. Phil Hellmuth står två meter från bordet och tittar på. Till slut lägger sig den andre spelaren och potten går till Negreanu, under en blandning av besvikna stön från den actionsugna delen av publiken och suckar av lättnad från Negreanus fans.

Anders Henriksson kommer förbi, och vi skakar hand. Han slogs ut på 601:a plats och cashar ut 20.617 dollar, men känner sig ändå misslynt. Bakom oss står ett diskret podium med skylten TOURNAMENT PAYOUT, där spelare efter spelare kommer fram och hämtar ut tjocka kuvert med prasslande dollarsedlar.

Många svenskar kvar

Vid bord 56 hejar jag på en gammal bekant: Gunnar Råbe, som 1978 vann finalen i SM i Othello, och där jag själv kom 3:a. (Tusan också – är det verkligen så länge sedan?) Han verkar ligga runt medelstapeln, och ser ut att vara på bra humör. Det är åtskilliga svenskar kvar: Bo ”Legato” Sehlstedt, Micke Thuritz, Gusten Sjöberg, Sargon Ruya och inte minst William Thorson, för att bara nämna några.

Fortfarande ser det alltså ljust ut vad det gäller att få en svensk till finalbordet, om nästan en vecka.

Regerande världsmästaren Joseph Hachem är också kvar, om än medelstackad enligt vad jag får höra. Men ändå; alla som fortfarande sitter kvar härinne har definitivt gjort en prestation.

Jag tittar på utbetalningslistan: vill man bli miljonär i svenska pengar, åtminstone innan Pär Nuder sträcker fram handen och skyfflar ned skatten i det svarta hålet i stadsbudgeten, måste man hamna på 54:e plats eller högre. Men självklart siktar alla på att ”go deep in the money”, som man säger här.

Sjöberg fick 26 389 dollar

När jag går tillbaka upp på mitt rum är det 297 spelare kvar. 482:a blir svensken Gusten Sjöberg som cashar ut 26.389 dollar. Chipleader är David Chiu med 650.000 i marker. Bäst bland svenskarna är hittills obemärkte Johan Wemmenhag, som smugit upp på en åttondeplats med sina 520.000.

Erik Friberg har jobbat sig upp till 250 000, Micke Thuritz ligger på 34:e plats, och William Thorson har halkat ned till 64:e. Regerande världsmästaren Joseph Hachem ligger 99:a. Fortfarande snudd på tätkänning; respekt, säger jag.

Och idag rullar dag 4 igång, när liepokermannen på nytt och obarmhärtigt ska gå fram mellan borden, timme ut och timme in. Jag känner ett egendomligt medlidande med spelarna som är kvar – men hade inte tvekat en millisekund, om jag fått chansen att byta plats med vem som helst av dem.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)