”Jag har alltid varit slö”

Sofia Arvidsson om tankarna att sluta, blygheten och tennisens sexualisering

helskärm

I vintras funderade hon på att sluta.

Efter finalsuccén i Quebec är Sofia Arvidsson 62:a i världen och tennislivet leker. Drömmen är en grand slam-titel, men hon vågar bara säga att hon siktar mot topp-20.

- Jag insett att för att ta nästa steg måste jag slita lita extra, säger hon.

21-åringen från Halmstad är i Stockholm för att kommentera WTA-finalen på tv. Vi bestämmer träff på stan, och Sofia undrar:

- Hur träffas vi, du vet väl inte hur jag ser ut?

Hon är inte riktigt van att sticka ut.

- Hemma i Halmstad kan folk komma fram, och det är väl kul.

Men inte i Stockholm.

- Men jag har aldrig gillat att synas i tidningar. Jag vill bara smyga fram (skratt). Men det där kommer väl med jobbet.

Och nu lär det komma ännu mer. Sofia Arvidsson nådde sin första kvartsfinal i en WTA-tävling i Stockholm i augusti var det starten på den fjärde kvartsfinalen på sju tävlingar.

I Quebec var hon för första gången i karriären i en WTA-final.

Nu är hon äntligen på väg att infria den stämpel hon fick som 15-åring: svensk damtennis framtid.

- Det har gått lite upp och ner. Jag var i final i Australien som junior och då förväntar sig alla att man ska slå igenom snabbt. Men det tog ett tag.

Har det varit jobbigt med pressen?

- Jo, det är klart att det har varit jobbigt. Det har inte direkt funnits några andra. Det blir lite ensamt. Men man får inte tänka för mycket på det.

Det gick tungt förra vintern.

- Efter Australien Open kändes det inte jättebra. Hela höstan saknade jag tränare och hade inte koll på vad jag gjorde. Efter Australien bestämde jag mig att börja träna i Båstad. Eftersom jag bor i Halmstad blev det jobbigt att flänga ner till Malmö hela tiden. Jag trivdes inte riktigt. Det blev för mycket.

Ingen tränare?

- Katarina Lindqvist som var min tränare blev Federations cup-tränare under hösten. Jag flyttade hem till Halmstad och försökte träna med klubben där, men det gick inte alls. Det fanns ingen att spela med och jag bråkade med tränaren, så jag orkade inte längre. Men nu tränar jag med tennisgymnasiet i Båstad. Det fungerar jättebra.

Funderade du på att sluta i januari?

- Ja, tanken slog mig. Det var väldigt jobbigt och jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag kände att jag hade mer att ge.

Varför går det så bra nu?

- Tidigare har jag levt mycket på min talang. Vad jag än gjort har jag haft lätt för mig och gjort vad som behövts, inte mycket mer. Nu har jag insett att för att ta nästa steg måste jag slita lita extra.

Så du har varit lite småslö?

- Ja, kalla det vad du vill (skratt). Jag har tränat mycket, men jag har inte gjort mer än vad jag behövde.

Varför lyckas inga andra svenska damer i Sverige?

- Svårt att säga. För det första så har förbundet inte satsat på tjejer. Sedan har vi inte haft någon stor tävling som killarna. Men det har vi nu, jag tror det går framåt. Sedan är det tufft. Har man ingen sponsor och vill satsa på tennisen är det lätt att det blir halvdant. Jag hade tur som fick en sponsor när jag var 15 som betalade allt.

Lars Wilander är en affärsman från Malmö som hjälpt Sofia.

Han får inget tillbaka heller?

- Näe. Alltså han är så intresserad av tennis och vill bara hjälpa till. Det är väldigt snällt. Man kunde önska att det var fler såna rika som gjorde så.

Vad har du för mål nu?

- Långsiktigt är det att komma topp-20 i världen.

För några år sedan pratade du om att vinna Grand Slam?

- Jo, men en dröm måste man ju ha. Det är klart att den finns.

Tror du att du kan bli bäst i världen?

Sofia blir tyst ett tag. Verkar bita sig lite i tungan.

- Jag vill inte säga att jag ska bli bäst i världen. Jag vill utvecklas och sedan får jag se hur det går.

Har du blivit försiktigare med vad du säger under de senaste åren?

- Jo, vissa tidningar har ju en förmåga att skapa rubriker av en fjäder. Men jag har alltid varit försiktig och blyg.

Det måste vara ensamt utan andra svenskar på touren?

- Jo, jag har rest en del själv. Det är inte så jättekul alltid. Men man känner de andra spelarna så man kan umgås med dem, det är inget problem.

Vad pratar ni om då? Maria Sjarapova, vad säger hon?

- Sjarapova? Hon gillar skidor i alla fall. "Från Sverige? Åh, där kan man åka skidor", sa hon.

- Man känner de flesta, även om man inte är bästa polare. De är konkurrenter också. Man kan väl säga att vi är arbetskamrater. Vissa är trevliga, vissa är otrevliga.

Damtennisen har blivit väldigt sexualiserad. Vad tycker du om det?

- Det började väl med Kournikova. Jag tyckte det var positivt. Det blev ett jäkla uppsving för damtennisen som blev mycket mer populär.

- Jag tycker hon fick en kass bild. Om du frågar en vanlig människa om Kournikova tror de att hon var kass på tennis och bara var snygg. Men hon var ändå sjua i världen och etta i dubbel. Då är man inte direkt dålig. Det blev en lite snedvriden bild. Jag tror det var ganska mycket avundsjuka också, att hon tjänade så mycket pengar.

Tänker du på hur du ser ut på planen?

- Klart man tänker på vad man sätter på sig. Men det är inte så att man tänker att man ska vara sexig.

Det verkar vara ett bra sätt att tjäna pengar på?

- Jo, det är klart. Det ser man på Sjarapova, hon är inte direkt fattig. Men det gäller inte bara tennis. Kolla på David Beckham och Fredrik Ljungberg.

Apropå allt detta så har du blivit utsedd till Halmstads sjätte läckraste kvinna.

Sofia skrattar.

- Jo, det var ju ett tag sedan. Tror det var ett år sedan.

Sofia skrattar igen. Verkar lätt generad.

- Vad ska jag säga? Det är en kul grej, ingenting man bryr sig om direkt.

Sofia Arvidsson sätter betyg på

Johan Rikner