Niva: Inte fritt bara för att förtrycket inte syns
Jag vet inte särskilt mycket om Vitryssland.
För fem år sedan var jag där i några dagar, och fick lov att spela teater för att över huvud taget kunna göra mitt jobb.
Jag vet inte särskilt mycket om Vitryssland – förmodligen vet Vitryssland betydligt mer om mig.
Om jag var paranoid? Så inåt helvete.
Det var drygt fem år sedan, och jag hade landat på flygplatsen i Minsk för mitt första besök i Vitryssland.
Jag reste undercover. Att fixa fram ett journalistvisum hade visat sig praktiskt omöjligt, så jag fick lov att operera under turistens täckmantel.
Inför tullpassagen hade jag packat neutralt, rensat datorn från komprometterande material och vikt in min biografi om den vitryske diktatorn
Lukasjenko i omslaget till en annan bok.
När jag väl tagit mig förbi passkontrollen plingade det omedelbart till i min mobiltelefon. ”Osäker överföring”, stod det på displayen. ”Inte krypterat av operatören”.
Jahaja. Välkommen till Vitryssland.
Jag insåg såklart att jag fastnat i mina egna spionfantasier, men kom ändå från en visumprocess som min ärrade mellanhand beskrivit som den krångligaste han hanterat på åratal.
Det hade varit besked och kontrabesked, garantier och återkallanden.
Kanske var det för att jag tänkte landa samma kväll som parlamentsvalet, förklarade min fixare. Eller kanske var det för att ambassadpersonalen mycket väl visste att jag var journalist, och därför skickade meddelanden till mig på någon sorts diplomatiskt kodspråk.
Fram kom jag i alla fall, till landet där valet den där kvällen slutade precis på samma sätt som valen där brukade sluta.
Lukasjenko och hans samarbetspartier fick 110 platser i parlamentet. Oppositionen fick 0.
Märkliga dagar i Minsk
Själv var jag inte i Vitryssland som vare sig valobservatör eller politisk journalist, utan hade betydligt mer lättviktiga ambitioner.
Det skulle spelas Champions League-fotboll i huvudstaden, och jag var på plats för att skildra mötet mellan mäktiga Juventus och skrällaget BATE Borisov.
Dagarna i Minsk blev märkliga dagar.
På dagarna bar jag min täckmantel, deltog i de statsorganiserade utflykterna som varit villkoret för mitt visum. På kvällarna smög jag sedan iväg för att först titta på fotbollsmatcher och därefter försöka skicka hem texter om dem på en rasslig modemuppkoppling.
Erbjöds prostituerade till rummet
Någonstans däremellan tillbringade jag så mycket tid som möjligt med Mårten Frankby på det Svenska Institutet i Minsk, för att i alla fall försöka skapa mig en grundförståelse för hela Europas mest aparta land.
I ärlighetens namn kan jag inte påstå att jag kom särskilt långt med det.
Gatorna var raka och rena, torgen stora och tomma. Hotellet var byggt enligt klassisk sovjetisk modell, och på kvällarna ringde receptionen direkt upp till rummet och erbjöd prostituerade.
Jag tittade och jag läste och jag lyssnade – men jag kan ju inte komma här och påstå att jag förstod.
Hur är det egentligen att leva i en sluten totalitär stat på 2000-talet?
Vill man inte fundera över svaret på den frågan är det fullt möjligt att låta bli. Det går absolut att tillbringa ett ishockey-VM i Minsk utan att bli särskilt omskakad.
På gågatan finns både västerländska finrestauranger och ett McDonald’s. Vare sig fattigdomen eller förtrycket är särskilt iögonfallande.
Det betyder inte att det inte finns. Det innebär inte att det är fritt att leva i ett land där säkerhetstjänsten fortfarande heter KGB.
Klarade mitt specialuppdrag
När jag till sist skulle checka ut från mitt hotell kände jag mig ganska belåten med mig själv. Jag hade klarat mitt eget lilla specialuppdrag, lyckats arbeta som fotbollsjournalist mellan mina framträdanden som aningslös turist.
Varför hade jag egentligen oroat mig överhuvudtaget?
Vitryssland struntade väl i mig. En visumansökan i mängden, en förbipasserande bland andra.
Då tog den statsanställda receptionisten min rumsnyckel, och nickade mot mig:
– Mister Niva. Vi hoppas att du hade en trevlig vistelse här hos oss...
Och så det där leendet som jag fortfarande inte vet hur jag ska tolka, och den där informationen som jag än i dag inte begriper varifrån hon hade fått.
– ...och att du gillade fotbollsmatchen du besökte.
Vitryssland är en nation som har koll på både sin befolkning och sina besökare.
Bara för att jag var paranoid innebar det inte att jag inte var förnöjd.