Niva: Feldömd? Inte enligt regeltolkningen
Blev syndabock - men ska inte vara ensam i stupstocken
Ett enda misstag avgjorde matchen, en enskild spelare höll inte nivån.
Så vems är egentligen felet?
Spelaren som såg tiden forsa förbi eller tränaren som satte honom i den situationen?
Numera riskerar den kollektiva fotbollsdiskussionen ofta att svalla över i en sorts pöbelprat.
En åsikt får fäste och snurrar sedan så många snabbvarv att den börjar misstas för en vedertagen sanning. I skenet av ett frenetiskt medieblinkande är det sedan lätt hänt att glömma bort var den verkliga auktoriteten finns.
Vem har i slutändan klarast bild av Arsenals långsiktiga utveckling? Arsène Wenger eller tiotusen snabbknattrande twittrare från Indonesien?
Vem tar egentligen ut den mest konkurrenskraftiga Manchester City-elvan? Manuel Pellegrini eller ett knippe arga gossar bakom en podcastmikrofon?
Det här är givetvis retoriska frågor med självklara svar, men jag använder dem just nu eftersom den här Champions League-kvällen var det där utstickande undantaget som bekräftar den rådande regeln.
Det här var matchen då den välutbildade fotbollsingenjören Manuel Pellegrini mätte sitt omdöme mot fotbollens snabbvevande åsiktsmaskineri – och förlorade.
Ända sedan chilenaren satte ner delarna i sitt ljusblå bygge har alla utomstående tyckare varit överens om en och samma sak. Fantastisk förstaelva, välkomponerad trupp – men med en uppenbar svaghet på mittbackssidan.
Visade inte Pellegrini upp en övertro på sin gamla kamphäst Martín Demichelis? Om nu Joleon Lescott är otillräcklig och Matija Nastasic är oslipad – borde inte alla pengar i Abu Dhabi kunnat räcka till något bättre?
Jo och jo.
Inte första gången
Det här var inte första gången den här säsongen som Demichelis hamnade fel i en matchsituation. Det var däremot den mest kostsamma.
Ända sedan laguppställningen offentliggjordes var han en olycka som väntade på att inträffa.
Naturligtvis är han inte någon oduglig fotbollsspelare. Tvärtom är han både uppoffringsvillig, anpassningsbar och lojal, och besitter därigenom flera av de där egenskaperna som skickliga tränare ibland kan ha en tendens att övervärdera.
Däremot har han en alldeles uppenbar brist i det snabba spelet bakom de egna fötterna – och även om man nu möter ett triangeltrillande lag kommer man oundvikligen också att ställas mot sådant någon gång under 90 minuters spel mot FC Barcelona.
En spelare gör aldrig ett lag och ett misstag avgör aldrig ett dubbelmöte, men tyvärr var väl det här så nära en sådan situation vi kommer.
Fram till punkten där Martín Demichelis gjorde den där ödesdigra glidtacklingen – ögonblicket då han försökte kompensera för sin egen positionsmiss – hade Manchester City fått utvecklingen ungefär dit de hade kunnat hoppas på.
På andra sidan var de både decimerade, underlägsna och chanslösa.
Domare förväntas döma straff
Feldömd straff? Inte enligt den regeltolkning som domarna själva är uppmanade att utgå ifrån.
Även om den första kontakten onekligen äger rum utanför straffområdesgränsen så pågår tacklingen sedan in över linjen, och i ett sådant läge förväntas en domare numera utdöma hårdast tänkbara bestraffning.
Straff och utvisning. Tack och gonatt.
Att Manchester City kämpade tappert och gjorde 30 begåvade minuter med 10 man kommer i förlängningen att visa sig vara betydelselöst.
Martín Demichelis blir oundvikligen syndabock nu, men han ska i alla fall inte vara ensam i stupstocken.
Ett arabiskt miljardbygge är som bekant aldrig starkare än sin mest ihåliga sten, och det var byggmästare Pellegrini som tog beslutet att satsa mot toppen med en överårigt långhårig argentinare som grund. Det var kort och gott en felbedömning.
Ibland är det faktiskt den kloke och kompetente som har fel och den skrälligt skränande massan som har rätt.