Olssons träningsdag: 10 mil på rullskidor
Publicerad 2013-10-10
Så plågar han sig i jakten på OS-guld: ”Sjukt tufft – är mer än ett vasalopp”
Johan Olsson förbereder sin avslutningsshow.
Inför karriärens sista vinter har 33-åringen sprängt alla tidigare träningsgränser genom att ha rullskidat längre än ett vasalopp om dagen.
– Jag har bara fokus på att ha en rimlig liten jävla möjlighet att ta guld på OS, säger han.
Häromveckan satte sig en sargad Johan Olsson vid datorn. Han hade just kommit hem från lägret i norditalienska Toblach, där han dagligen hade åkt ifrån Marcus Hellner och de andra landslagskollegorna.
Men Johan hade också känt sig ovanligt klumpig. Under ett skidpass hade han rispat knäet mot asfalten, någon dag senare ramlade han igen.
”Att vurpa på en skogsstig brukar ju oftast inte betyda något annat än tillfälligt ömma handflator. Att vurpa på ett fält av vassa stenar betydde ett fyra centimeter långt jack rakt över knäskålen och ymnigt blödande” bloggade han samma kväll.
Såret syns än. Det kostade en veckas hårdträning, men hösten 2013 har Johan råd.
– För min del kan det skita sig ibland med skador och sjukdomar, då kan det bli break på två veckor, så jag behöver en det-kan-skita-sig-buffert, säger han.
Du brukar ha bekymmer med luftrören. Hur har du störts i sommar?
– Jag har inte varit sjuk en enda timme sedan april. Men med mina ljumskar är det samma sak som under VM, de vägrar släppa greppet om min höft. De är stela och inflammerade.
Mörkade skadan i VM
I mars 2013 blåste Johan Olsson liv i något så sövande som en masstart över fem mil genom att staka ifrån fältet och ensam pina sig till VM-guldet. På segerfesten berättade fysion att Johans högerljumske varit överbelastad hela mästerskapet, men själv knyckte han på axlarna åt smärtan och förklarade ”jag höll tyst för att inte lägga fokus på fel saker”.
Sedan dess har han tagit emot Victoriastipendiet men knappt tävlat, så frågorna hopar sig:
Hur satsar han mot OS i februari? Har han bytt upplägg? Är den här vintern definitivt hans sista i karriären?
Jag tänker att en fråga väger in allting:
Hej. Hur har sommaren varit?
– Bra. Bra väder, det har varit sol. Jag har varit med familjen, tagit det lugnt. Haft en skön sommar. Själv?
”Var svinless på slutet”
Det låter tomt, som petitesser, men se hellre signifikansen i svaret. Johan säger inget om skidåkning. Han har fyllt trettiotre, är pappa till tvååriga Molly, är förberedd för tillvaron efter elitidrotten och har aldrig varit sportfanatisk.
Så i sommar säger han sig ha njutit av solen. Haft det skönt. Låter det trovärdigt?
Jo, han talar såklart sanning, men hade jag kopierat hans sommar och sagt att jag ”tagit det lugnt” skulle jag ha superljugit.
Jag formulerar om:
Ja. Men med träningen?
– Den har gått bra. När man har en slags känsla av att det är sista sommaren vill man uppnå perfektion, att inte ha kunnat göra mer. Jag spänner bågen i stället för att sejfa. Efter framgången i VM har jag råd att chansa.
Hur mycket har du tränat?
– Väldigt, väldigt mycket. Jag har inte följt några mallar utan skaffat en gps-klocka och följt vad jag tror på. Förut hade jag koll på tiden och körde två eller tre timmar, nu är det sträckor. Jag har provat att köra tio mil på rullskidor på en dag.
Det är svårt att greppa hur mycket det är.
– Det är sjukt tufft, mer än ett vasalopp. Det tar fem timmar om man åker tjugo kilometer i timmen, så jag har inte gjort det i ett svep. Fem och en halv mil på förmiddagen, lunch, vila och fyra och en halv mil på eftermiddagen. Tio mil har jag kört fyra-fem gånger i sommar, annars har det varit kortare.
Hur kort?
– Åtta mil. I juli körde jag hundra mil på rullskidorna, och då räknar jag inte in all löpning och annan träning. Det finns inte en chans att jag har åkt så mycket rullskidor på ett år förut, så jag var svinless på slutet och ville göra något annat, men fortsatte.
Tränar du mer än alla andra?
– De kanske kör 200 mil på en månad, men jag tror inte det.
”En vecka av frustration”
Nionde februari 2014 går herrarnas skiathlon på OS i Sotji. Därpå följer 15 kilometer klassiskt, stafett och en fristilsfemmil som kan bli Johan Olssons sista stora lopp.
Han planerar att delta i världscupstävlingarna fram till spelen, men tar en välbehövlig paus runt årsskiftet när stora delar av eliten flyger till Tyskland.
– Jag kommer inte att åka Tour de ski. Jag vill åka på motivation, att jag har chans att vinna, men den modellen passar inte mig, säger han.
När fattade du beslutet att stå över?
– Jag åkte i fjol och efter att ha gått i mål tredje dagen fattade jag att jag inte kunde vinna. Det var en vecka av frustration.
OS ligger på 1 500 meters höjd. Hur påverkar det dig?
– Jag tycker definitivt att det är bra för mig. Jag brukar prestera bra på höjd och har vunnit två gånger i Davos.
Hur kommer det gå där, tror du?
– Jag har bara fokus på att bli ännu bättre, på vilka delmoment jag behöver för att ha en rimlig liten jävla möjlighet att ta guld på OS.
Johan Olssons milstolpar
2001: Debuterar i världscupen i italienska Cogne. 21- åringen kommer på plats 54 på tio kilometer klassiskt. Per Elofsson blir tvåa, 1.17 före Olsson.
2005: Tar karriärens första individuella topptio-placering i världscupen när han blir sjua i Canmores tremil, bara tio sekunder från segraren Tobias Angerer.
2006: Kör andrasträckan i det svenska stafettlag som vinner OS-brons i stafett.
2008: I sin sjunde världscupssäsong, vid 28 års ålder, stakar Olsson hem första segern. Han vinner 15 kilometer klassiskt i Davos.
2010: I skymundan av Kalla och Hellner blir Johan Olsson bäste svenske medaljplockaren på OS i Whistler när han tar ett guld och två brons. Delar på bragdguldet med Anders Södergren, Daniel Richardsson och Marcus Hellner.
2012: Förstaplatsen i polska Szklarska Poreba är Olssons tredje VC-seger för vintern. Den borgar för en 14:e-plats i totala världscupen, vilket är hans bästa notering.
2013: Gör hela VM:s mest bländande insats när han stakar ifrån klungan i femmilen och på egen hand kör de fyra milen in i mål och tar guld. Hyllas sedan av hela världseliten. Får på sommaren ta emot Victoriastipendiet.