”I Angola har fotbollen varit en väldigt stor del av hoppet”
Dokument: Erik Niva inför de afrikanska mästerskapen
Ballongerna var pumpade, girlangerna riggade och festplatsen dekorerad.
Vid en av infarterna till Luanda står en gigantisk uppblåsbar svart antilop, maskot för årets Afrikanska mästerskap och symbol för hela Angola.
Den slokar rejält, verkar vara på väg att tappa luften helt.
Luanda är ingen vacker, välkomnande stad.
Luanda var länge en ruin som nu har förvandlats till byggarbetsplats.
Efter nästan 30 år av inbördeskrig fanns egentligen ingenting kvar av Angola när freden till sist kom 2002 – och att bygga upp ett land från grunden tar tid.
De allra flesta angolaner bor fortfarande i skjul eller fallfärdiga råtthål. Många saknar rinnande vatten, och tre av fyra sägs hanka sig fram på mindre än 15 kronor om dagen.
Tydligen går det att vänja sig vid att leva på det sättet också – angolanerna är kända för att lyckas kombinera misären med en häpnadsväckande livsglädje – men ska det fungera i längden krävs det att hoppet lever.
Det måste gå att tro att allt byggande en dag ska bli färdigt, att saker och ting faktiskt kommer att börja fungera och att livet till sist ändå kommer att ordna upp sig.
I Angola har fotbollen varit en väldigt stor del av det här hoppet.
Jag vet att det är en klyscha som används alldeles för ofta, men i det här fallet är det faktiskt befogat.
När landslaget kvalade in till VM 2006 var det som om freden äntligen blev verklig. Angolanerna firade som de inte gjort sedan självständigheten. De hade kommit ut på andra sidan och kunde vara stolta över sin nation igen. Afrikanska mästerskapen 2010 skulle bli nästa steg. Nu skulle det visas upp en ny, modern, effektiv sida av landet. Världen skulle få lära sig att förknippa Angola med något annat än inbördeskrig, separatistgrupper, våld och blod.
Dagen efter kvällen före pendlade stämningen inom den angolanska organisationsstaben igår mellan egendomliga extremer.
Vissa var uppgivna, menade att mästerskapet redan var förstört och att omvärldens bild av Angola nu skadats på ett sätt som kommer att ta årtionden att reparera.
Andra ägnade sig åt någon sorts häpnadsväckande förnekelse, låtsades knappt om att något hade hänt och såg det som självklart att showen givetvis måste fortsätta.
På de officiella hotellen i Luanda fanns ingen som helst information om vad som hade hänt eller vad som skulle hända framöver. Tragedin nämndes osannolikt inte med ett ord på vare sig mästerskapets eller den statliga nyhetsbyråns hemsidor.
Hållningen är inte alldeles ovanlig i ett Angola där maktens män är ovana vid att ifrågasättas, och där eliten är så avskärmad från vanliga människors verklighet att de i praktiken lever i ett annat land.
– Separatistgerillan FLEC existerar inte längre i Kabinda, sa till exempel regeringsrepresentanten Bento Bembe så sent som i förra månaden.
För en utomstående finns det ett faktum som är svårare än andra att begripa.
Angola är inget fattigt land, inte alls.
Här finns både olja, diamanter och en av världens snabbast växande ekonomier – men här finns också en av världens absolut värsta klyftor mellan de få som har och de många som inte har.
I Kabinda-enklaven produceras ungefär en miljon fat olja varje dag. Skulle vinsten för provinsens naturresurser tillfalla folket som bor där skulle var och en av invånarna kunna håva in nästan en miljon kronor om året.
Istället tillhör kabindanerna de fattigaste i Afrika, och därmed också de fattigaste i världen.
Det är såna livsvillkor som får gerillor att fortsätta kämpa även när inbördeskriget officiellt är över – och det är när sådana gerillor spårar ur fullständigt som en togolesisk landslagsbuss kan bli beskjuten med maskingevär.
Att påstå att Angola i dag är ett land i chock vore faktiskt att överdriva.
För människor som levt igenom ett 30 år långt inbördeskrig blir till och med tragedier någon sorts del av vardagen, oavsett om de nu råkar vara professionella fotbollsspelare.
Benfica-anfallaren Mantorras är kanske det angolanska landslagets allra största stjärna. Ikväll leder han sitt lag i mästerskapspremiären mot Mali. För bara tio år sedan var han en föräldralös pojke, på flykt undan inbördeskriget.
Mantorras föddes i Huambo, en stad som var ett starkt fäste för den UNITA-fraktion som till sist kom att förlora inbördeskriget. Hans pappa dog när han var tre månader gammal, hans mamma när han var 16.
Därefter var det Mantorras som var familjens överhuvud, och i kampen för att överleva flydde han tillsammans med sina syskon till en av alla de kåkstäder som växt upp runt Luanda. Någonstans mitt i allt blev han osannolikt nog också en världsspelare i fotboll.
– Att spela var det enda ljuset i mörkret, men det var också farligt. När som helst kunde det komma soldater till planen, för att samla ihop alla pojkar och unga män för militärtjänstgöring. Jag var långt ifrån bäst bland dem jag spelade med – men många av Angolas största talanger gick förlorade i kriget. Det som gör mig speciell är bara att jag klarade mig.
I dag donerar Mantorras en stor del av sin proffslön för att hjälpa Luandas gatubarn.
– Jag känner mig så ledsen för dem. Jag vet hur det är att gå hungrig och sova på gatan.
Mantorras är en av de få angolaner som utgör en bro mellan de som inte har något och de som har allt, en av de som verkligen kan säga att han förstår Angola.
Han har bott i olika delar av landet, spelat fotboll i alla dess hörn. Och en dag som denna är det i synnerhet en av hans visdomar som ekar lite högre än andra.
– När man spelar fotboll i Angola så flyger man. Så har det alltid varit. Tidigare var det på grund av alla landminor, nu är det för att vägarna helt enkelt inte är säkra.
Omständigheterna runt terrorattentatet mot den togolesiska spelarbussen är fortfarande dunkla.
Axlar rycks, händer slås ut, fingrar pekas.
Vissa angolanska arrangörer hävdar att det är fullständigt självklart att man inte reser in i den oroliga Kabinda-provinsen med buss.
Delar av den togolesiska delegationen menar att det vore lämpligt ifall de i så fall klart och tydligt informerades om detta.
Kvar när krutröken skingrats finns ett land som är så angeläget om att visa upp sina bästa sidor att det inte vill låtsas om sina sämre – och en omvärld som ofta har så svårt att förstå sig på villkoren i Angola att den inte ens försöker.
Och jo, så var det förstås ett fotbollsmästerskap som ska spelas också, för dem som nu orkar bry sig om det.