KRAVET: 6 POÄNG
Dåliga Hammarby kan vinna och rädda kontraktet – om de besegrar ångesten
Något för Hammarby att trösta sig med?
Den här derbydagen var avståndet för stort – men under säsongens sista vecka kommer dåliga lag som spelar bra att kunna besegra bra lag som spelar dåligt.
De grönvita har Trelleborg och Häcken kvar.
Nu gäller det för dem att acceptera vilka som är vilka.
I tio minuter såg det faktiskt ut som att Hammarby var på väg att knäcka koden. Det sämre fotbollslaget spelade då den bättre fotbollen. Förtrollningen hade brutits.
Målet som Simon Helg krediterades för var i själva verket ett självmål av Markus Jonsson.
För första gången på sisådär ett halvår hade Bajen haft ett fnyk flyt, och nu var det som om all ihopsamlad offensivångest hade släppt.
Nu tryckte tabelljumbon topplaget djupt, djupt ner på egen planhalva.
Mittbacken Patrik Gerrbrand pressade till sig boll fem meter utanför offensivt straffområde, Andreas Dahl och
Simon Helg bombade distansskott som kanonjärer och José Monteiro förvandlades till Maicon ute på högerkanten.
– Bajen-samba, skanderade den södra kortsidan.
Skönare behöll ryggraden rak
Scenförändringen var total.
Fram till paus hade Hammarby spelat som ett lag vars enda ambition var att hålla förlustsiffrorna nere.
En ensam anfallare – eller vad man nu ska kalla den meningslöse Freddy Söderberg – och nio man bakom bollen.
Riskminimering, som tappade sitt lilla existensberättigande så fort AIK tog ledningen.
I det läget var ett grönvitt mål framåt lika avlägset som en omtyckt grönvit styrelsemedlem.
– I halvtid blev det generalorder på att kliva fram, att gå för det. Det fick bära eller brista, sa tränaren Thom Åhlund efter matchen.
Det brast när en vilt forcerande Kenny Pavey höll på att välta hela Norra Stå – men det var ändå långt mycket skönare att få lyssna till hur strängen gick av än att aldrig se den där bågen spännas.
När Djurgården var uppe på Råsunda och spelade derby för en knapp månad sedan åkte de härifrån som en splittrad och resignerad klubb.
Hammarby behöll ryggraden uträtad.
Offensiven fick inte testas
Fansen genomförde sin protest mot polisbrutalitet på rätt sätt, och förblev positiva matchen igenom.
Spelarna gav inte upp utan strid, utan ställde sig i positioner de inte vågat fram till på hela säsongen.
Bajen kunde gå av planen utan att behöva skämmas för sin insats.
De hade i alla fall försökt.
De räckte bara inte till.
När det väl blev dags för ödesderby fick Hammarby lov att ställa upp med ett lag där hälften av spelarna var av halvdan Superettan-klass.
Som om inte bortaplansoddsen redan var tillräckligt bistra lämnade Sebastian Castro-Tello och Linus Hallenius sena sjukdomsåterbud.
Det var en luttrad Åhlund som konstaterade att det anfallsspel han ägnat veckan åt att gnugga in aldrig fick testas i praktiken.
– Med vårt flyt är det väl svininfluensan de har fått.
Oavgjort betyder ingenting
Efter sina förutsättningar gjorde Hammarby en bra insats – ändå var de aldrig var särskilt nära att störa ett halvdant AIK.
Själv är jag betydligt mer överraskad av det förra än det senare. Att klasskillnaden mellan just de här lagen är så stor att den knappt går att överbrygga visste vi redan.
Däremot var det ovanligt att se ett Hammarby som i alla fall började närma sig att förstå vad som krävs i det läge där de befinner sig.
Två omgångar kvar, och tabellen är som den är. Hedersamma förluster är värdelösa, ihopgnetade kryss betyder ingenting. Ska Hammarby hänga kvar i allsvenskan krävs nästan garanterat sex poäng.
De kommer inte att få dem för att de är ett bättre fotbollslag än vare sig Trelleborg eller Häcken – däremot kan de ta dem ifall de vågar möta dem som de mötte AIK.