Niva: Vår skyldighet att begrava spanska eran med respekt

RIO DE JANEIRO. Längst där nere lufsade elva trötta, slitna spanjorer långsamt mot slutet.

De mötte något mer och något större än ett vanligt lag på en vanlig arena.

Chile på Maracanã, den 18 juni 2014. Såhär ser det ut när en naturkraft spelar fotboll.

Erik Niva.

Och Vargas sköt och en arena exploderade.

Mål för Chile. Mål för minst 50 000 på Maracanã, för 18 miljoner andra där hemma och ytterligare någon miljon utspridd över världen.

Mål för kolonialismens offer, för de politiska flyktingarna, för de jordbävningsdrabbade och för alla som har följt med det här landet genom sin komplicerade historia.

För 25 år sedan genomled Chile sin allra mörkaste fotbollsdag just här på Marcanã. Under VM-kvalmatchen mot Brasilien skar målvakten Roberto Rojas sig själv med ett insmugglat rakblad för att försöka få matchen avbruten.

Det var baksidan av den chilenska viljan att vinna fotbollsmatcher till vilket pris som helst. Idag fick vi se motsatsen, hur oerhört framgångsrikt och medryckande det där engagemanget kan bli när det kanaliseras i offervilja och offensivlusta.

Idag fick vi uppleva den största dagen i den moderna chilenska fotbollshistorien.

Vamos, vamos chilenos

Ett hav av rödklädda sjöng sin nationalsång som den aldrig tidigare sjungits, ett landslag satte sedan igång att spela en fotboll de aldrig tidigare spelat.

Helt utan oro, helt utan fruktan – men med en hisnande hög kvalitet och en nästan osannolik energi.

Visserligen är det just det spanska landslaget som tagit patent på begreppet ”La furia roja” – ”Det röda raseriet” – men deras framgång har baserats på kontroll snarare än frenesi.

Idag fick de möta ett vitklätt motstånd som gav mening åt parollen.

Igång och iväg. Framåt, framåt. Upp med ytterbackarna, anfall i flock.

Vamos, vamos chilenos.

Allt eller inget, seger eller död.

Inför turneringen genomförde Wall Street Journal en av de här undersökningarna som ska mäta hur starkt folk verkligen känner för sina landslag. Frågan var hur mycket pengar de tillfrågade skulle betala för att garantera ett VM-guld.

Chilenarna toppade listan klart.

Man ska såklart ta de där mätningarna för vad de är, men jag ser ändå ingen anledning att tvivla på just det här resultatet. Väldigt många chilenare är uppenbarligen beredda att göra i stort sett vad som helst för det här laget.

Jag satt själv i mediecentret på Maracanã då ett muller växte borta vid entrén, och ett par hundra chilenska fans plötsligt vällde in. Kaos uppstod, saker gick sönder, folk blev gripna.

Inte råd med biljett

Och ja, det är klart att det är både lagvidrigt och dumdristigt – men jag har ändå svårt att bli särskilt moraliskt upprörd över det som hände.

Det här var inte folk som var ute efter att skada andra eller att ställa till djävulskap helt utan anledning. Det här var såna som inte hade haft råd eller möjlighet att köpa biljetter till en match som betydde mer för dem än något annat.

Hade jag varit i deras situation hade jag säkert också kunnat fundera på att göra något liknande, även om jag sedan hade varit alldeles för feg och riskmedveten för att faktiskt genomföra det.

Det låg liksom i luften att något alldeles extraordinärt skulle kunna hända här idag. Det gick faktiskt att förutse att fotbollens hela världsordning skulle förändras.

Och Aránguiz sköt och ett imperium imploderade.

Till sist gick det inte längre – till sist hade Casillas och Xavi och Torres och Iniesta och Xabi Alonso besegrat tiden för allra sista gången.

Med blotta ögat går det ju att se hur utgången och nedsliten kärnan i den här spelargenerationen är, men historien kommer inte att minnas den för en fiaskovecka i Brasilien, utan för de sex makalösa åren som tagit den hit.

Bäst genom alla tider

Vare sig tiki-takan eller den spanska fotbollen är död. Däremot har just den här eran oundvikligen tagit slut, och nu är det vår skyldighet att begrava den med all den respekt och värdighet som den har förtjänat.

Jag vet givetvis att det finns gott om skadeglädje ute i fotbollsvärlden just nu, men jag vet också att den i grund och botten inte utgår från vare sig filmningar eller präktighet eller sidledsspel.

Det handlar om att Spanien var för överlägsna för länge och att folk tröttnade på det. Simple as that. Samma människor som har ägnat de senaste åren åt att gnälla på dem kommer i framtiden att berätta för sina barnbarn om hur de var med på den tiden då landslagens landslag var så överlägsna att motståndarna inte ens kom åt bollen.

Jag hoppas i alla fall det. Jag hoppas att även de största skeptikerna är klarsynta nog för att minnas det här laget för vad det var.

De var bäst. Inte bara i EM 2008 och VM 2010 och EM 2012 – utan genom alla tider.

Tack för showen, Spanien. Tack för att ni var så fantastiska att det kändes som att solen slocknade och jordklotet byte bana den dag ni faktiskt åkte ur en turnering.