Wennman: En mix av rock, cirkus och porr

Peter Wennman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-09-29

Sportbladets fotbollskrönikör ser NFL i London

LONDON. Chefen hade fått en genial idé och ville skicka mig på amerikansk fotboll.

– Gärna, ljög jag.

Jag hade hellre bevakat polska mästerskapen i tresteg.

Med alla fördomar under armen gjorde jag i alla fall touchdown på Wembley och hamnade i en blandning av popkonsert, cirkus och porrfilm.

NFL, alltså. American Football. Match mellan Oakland Raiders och Miami Dolphins. I London. I rugbyns hemland. På den engelska fotbollens heligaste mark.

I somras såg jag England–Honduras spela 0–0 i Miami. I går såg jag Miami spela på Wembley.

Hur hemskt var det?

Inte särskilt hemskt alls, möjligen undantaget blondinen på bänkraden strax nedanför.

Såg ut som handplockade av Playboy

Som uppvärmning på det fullsmockade Wembley uppträdde gruppen Def Leppard och blondinen i fråga slog händerna för ansiktet och stönade upphetsat:

– Oh, my God.

Sen blixtrade och dundrade det och sköts upp raketer och fyrverkerier och det dansades av cheerleaders (alla såg ut som handplockade ur Playboy) och det vecklades ut enorma amerikanska och brittiska flaggor och sjöngs nationalsånger så nackhåren reste sig, varpå blondinen i sin ­Dolphins-tröja gick upp ett tonsteg och skrek:

– Oh, my Gooood!

Och när hennes pojkar sprang in på planen var extasen fullkomlig, det lät som i en sån där film i nån hemsk kanal, ni vet:

– OHH, MAJ GAAAAAAAD!

En känsla av rock, cirkus och porr, alltså. Det var mycket intressant. Rent av trevligt, om jag tänker efter.

Jag sa fördomar:

Bara en gång tidigare hade jag sett american football live. Det var för länge sen i Kanada när Toronto Argonauts mötte... äh, det minns jag inte. Jag gick i alla fall i halvtid. Jag stod inte ut med alla bredarslen på läktarna som proppade i sig varmkorvar och drack ur Coca Cola-muggar stora som näverlurar. Den enda underhållningen bestod i att betrakta publiken. Nere på planen hände ju ingenting. Där stod en samling män i stora hjälmar och axelskydd och trånga byxor och kliade sig i skrevet, sen hände det nånting i fem sekunder... sen stod de där igen. Bara.

Det var det tråkigaste jag sett, endast överträffat av en baseballmatch i Montreal ett par år senare.

Gör sig bäst som highlights

Så min uppfattning om american football före gårdagen var att det är en sport som helst ska uppfattas i bakgrunden på en trevlig sportbar, nånstans. Man ska dricka öl och äta popcorn, the american way. Man ska älska de där hjältarna som alltid har namn som filmstjärnor – Montana, Marino, Manning. Man ska hoppas på en quarterback vid namn Indiana ­ones. Men man ska bara rycka till av upphetsning när en kommentator ­vrålar ”touchdown!”. Eventuellt när nån blondin börjar ropa på Gud.

NFL gör sig alltid bäst som highlights i tv. När man slipper stillaståendet, timeouterna, reklampauserna, diskussionerna, mätandet, bytena, cheerleadersdanserna mitt under pågående match, när vi får se de där korta utbrotten av storslagna prestationer i några sekunder här och där. När vi slipper den sega degen, den som gör att en första halvlek (30 minuter) som på Wembley i går tar en timme och 25 minuter att genomföra. Och matcher som tar tre timmar från början till slut.

Jag älskade det mesta i början, inramningen, festen, och fattade till och med lite av spelets finesser, men blev tröttare och tröttare. Det som hände, det hände för sällan. Jag skruvade otåligt på mig medan Dolphins gick fram till en seger med 38–14, efter att ha gjort 37 raka poäng som svar på Raiders fina start. Be mig inte om den minsta analys av spelet, bara, det kan ni fetglömma.

Sånt får man överlämna till alla de svenskar som sitter på nattöppna krogar varje år och ska se Super Bowl. Det är i mina ögon en ursäkt för att få supa en söndagkväll, men de vet verkligen bäst och är experter på amerikansk fotboll. En enda gång om året. Patetiskt.

Vad vet en New York Times-murvel om bandy

Många andra i den nya tv-sport-världen har dock fastnat för spelet och följer NFL noggrant. Jag tror det handlar om att ha ett favoritlag. Intresse föder kunskap, och håller du på ett american football-gäng av nån anledning har du också lärt dig sånt som en traditionell, svensk sportjournalist som jag aldrig fattat. Mitt enda försvar är att jag alltid kan fråga nån murvel på New York Times (jag kände inte igen en käft i pressrummet på Wembley i går) vad han vet om bandy.

England är ju ”vanlig” fotboll, och det är egentligen otroligt att drygt 80 000 kommer till Wembley för att se Oakland–Miami i NFL. Och det var inte av nån slags första nyfikenhet heller – det här var den nionde matchen i London i NFL:s International Series, och det kommer snart två matcher till. Samtliga 240 000 biljetter är slutsålda.

Det finns alltså underlag för nånting här i det gamla rugbylandet. Vi ska komma ihåg att London inte är England. London är Världen. Det finns runt 180 000 personer i England som är födda i USA. Och amerikansk fotboll växer sig allt större internationellt. Inte undra på att det finns långt gångna planer på ett permanent NFL-lag i London före år 2020.

Då har jag väl gått i pension, men om nån chef bad mig bevaka ett sånt gäng skulle jag inte protestera. Jag skulle gilla den familjära atmosfären. Jag skulle inte sakna drängfasonerna på de vanliga fotbollsläktarna. Jag skulle inte skrika OH MAJ GAAAD, kanske, men det skulle v­ara okej.