Niva: Malmö FF har själva lagt ribban – nu ska de bara hoppa
MALMÖ. På en arena i Malmö sitter Åge Hareide och svänger sin hypnospendel.
Motståndet är inte alls något märkvärdigt, ribban ligger inte alls på rekordhöjd.
90 minuter tills domaren blåser i pipan och fotbollen knäpper med fingrarna.
Är den fantastiska Champions League-förtrollningen bruten då?
Champions League? Äh, vad är det med det då?
Dagen före dagen svingade Åge Hareide återigen det där självsäkerhetsspöet som han haft med sig under hela det europeiska äventyret.
Häromdagen hade han satt sig ner och tittat på den andra premiärmatchen från Malmös mästargrupp, och särskilt imponerad var han då sannerligen inte.
Atlético Madrid? Diego Simeones hårdkokta ligavinnare, rövarbandet som var några få stopptidsminuter ifrån att vinna hela turneringen för några månader sedan?
– Deras försvar uppträdde otroligt svagt.
Och Olympiakos? Laget som sprang in tre mål i de där försvarsluckorna, och besegrade Atlético Madrid? Nä, inte de heller. Sämre än Red Bull Salzburg. Ojämna. Svaga på bortaplan.
– De kommer att få det jättetufft här. Jag tror bestämt att vi kommer att dominera matchen här inne.
Inte jävel ska komma här och...
Välkomna till Malmö. Grått, rått, räligt – och draperat i en övertygelse som balanserar någonstans mellan det innerliga, det pliktskyldiga och det nödvändiga.
Alla här vet ju hur det var på 1970- och 1980-talen. Det var då Bobs pågar och Roy’s boys åkte ut i Europa och stirrade kontinentens bjässar i ögonen utan att vika med blickarna.
Förutsättningarna har förändrats sedan dess, men attityden ingår likafullt ändå i den malmöitiska självbilden. Ingen jävel ska komma här och komma.
Den typen av demonstrativt mentalt skådespel som Åge Hareide ägnar sig åt brukar oftast analyseras utifrån effekten det kan få på motståndarlaget.
Sätter det press på dem? Eller innebär det istället extra tändvätska?
Att Olympiakos-tränaren Michel ilsket svalde betet tror jag är underordnat. Jag är övertygad om att Åge Hareide mer än något annat pratar till sina egna spelare.
För varje nytt trappsteg som MFF tagit sig upp på har Hareide aktivt arbetat för att krympa nästa psykologiska kliv. Sparta Prag var en svajig samling från en fotbollsnation på nedgång, Red Bull Salzburg ett bräckligt gäng som alltid snubblade på mållinjen.
Samma variant nu. Skulle det vara några problem att möta Ibrahim Affelay och Kostas Mitroglou när man nyss spelat hyfsat jämnt med Paul Pogba och Carlos Tévez? Inte enligt Åge Hareide i alla fall.
– Olympiakos har inte samma kvaliteter som Juventus. De är mer som oss.
Så kan man se det. Så måste man se det.
Kan framstå som grekiska gudar
Om man tittar storögt så kan Olympiakos annars framstå som en samling grekiska gudar. De har blivit mästare 16 gånger de senaste 18 åren, de slog Manchester United i våras och de har både VM-finalister och Champions League-vinnare i elvan.
Genom en Hareide-kisning framstår de däremot som betydligt beskedligare. De har inte nått en Champions League-kvart på 15 år, de föll mot Atromitos lördags och de har återigen fått laget sönderköpt under sommaren.
Skulle det vara något särskilt med dem? Skulle de kunna komma här och komma?
Det största tricket som den djävulskt skicklige tränaren någonsin lyckades med var att övertyga både ett lag och en stad om att det inte låg något hav mellan Malmö och Europa.
Under 14 år av nederlag har alltmer undfallande svenska lag låtit sig hunsas av ett Debrecen eller ett Ruzomberok. Nu tar Malmö FF emot en riktig europeisk storklubb i en riktig europeisk stormatch, och låter klart och tydligt meddela att de kommer att dominera den.
I morgon kan illusionen mycket väl vara krossad. En förlust mot Olympiakos skulle innebära att Malmö förlorar alla realistiska möjligheter att undvika sistaplatsen i gruppen.
Men realismen lämnar vi till en annan dag. I kväll tittar vi istället på när Malmö FF går ut för att dominera mot de grekiska multimästarna.
De har själva lagt ribban. Nu ska de bara hoppa också.