Ronaldos revansch

Erik Niva

Alla har vi varit osäkra, alla har vi varit små.

Lissabon höll på att svälja Cristiano Ronaldo.

Nu är han tillbaka för att bygga upp en särskild fotbollsmatch till ett enda stort monument över sig själv.

Tillbaka på den plats där du alltid kommer att ha saker kvar att bevisa. Tillbaka på skolgården.

Det är möjligt att det bara är jag som känner såhär, men jag tror faktiskt inte det.

Jag tror att det är något rätt allmängiltigt.

Några av dina mest osäkra, famlande år kommer att ha varit dem du gick igenom i dina tidiga tonår. Har du någonsin gått igenom en högstadiekorridor kommer du aldrig helt att kunna skaka av dig känslan av att ha varit uttittad, bedömd och mer eller mindre missförstådd.

I den mån du lyckas med något senare i livet – det kan kvitta vad, det kan kvitta när – kommer en del av dig alltid vilja återvända dit för att visa upp det, för att fråga ifall det var någon som hade något att säga nu.

Utfryst och retad

I dag är Cristiano Ronaldo tillbaka i Lissabon. Det är inte hans hemstad, men det var här han blev fotbollsspelare och det var här han var tonåring. Det var här han också fick känna på hur det är att vara annorlunda och utanför.

Nuförtiden kan han skrävla om hur han minsann är rik, snygg och skicklig, men när han först kom hit som tolvåring var han en rädd och osäker liten kille som aldrig tidigare hade varit utanför hemön Madeira.

Redan under den första dagen i Sportings berömda ungdoms- akademi blev han retad för sin dialekt – en sorts portugisisk gotländska – och lyfte en stol för att kunna slå ifrån sig.

Han har själv beskrivit de utfrusna åren som följde som hans allra mest olyckliga. På kvällarna stod han ensam vid mynttelefonen ute i internatkorridoren, ringde hem till mamma på Madeira och grät i luren.

Nu ser jag honom jogga ut på Estádio da Luz som världens odiskutabelt bästa spelare.

Det är en plan han spelat på förut, såklart, både som hulkande förlorare efter EM-finalen 2004 och som triumferande lagkapten efter de dramatiska kvalsegrarna med landslaget.

Alltid en sorts lillebror här

Ändå är det en arena han fortfarande har ett kluvet förhållande till, en plats han aldrig riktigt lyckats erövra. En gång Sporting-spelare, alltid en sorts lillebror på Benficas hemmaplan.

Skolgården? Kanske snarare niondeklassarnas uppehållsrum, stället där de lite större och starkare killarna brukade hålla till.

När han var här och spelade Champions League-fotboll för Manchester United blev han så skoningslöst utbuad av hemmafansen att han till sist tappade humöret, visade fingret mot läktarna och blev avstängd av Uefa.

Han är ju äldre, mognare och bättre nu, men vägrar ändå att bli tillbakalutad eller bekväm.

Den allra största anledningen till att han kommer hit med världsherraväldesstatus är just hans förmåga att alltid fortsätta framåt, att vilja som mest även när det gått som bäst.

En sådan drivkraft är svår att förklara. En del av den är säkerligen medfödd, en annan del kan utvecklas av att växa upp i ett missbrukarhem eller av att känna sig utfrusen och udda under tonåren.

I det officiella matchprogrammet pratar nu Cristiano Ronaldo om hur speciellt det är att finalen spelas just här där den spelas, trots att han befarar att Benfica-anhängarna på arenan återigen kommer att vända sig emot honom.

Jag är väl inte så säker på det.

Några klasar portugiser har av en eller annan anledning släppts in på Real Madrids matchträning, och när Ronaldo värmer upp med en serie halsbrytande bollkonster möts han av popstjärnejubel.

Han behöver sina tvivlare

Motstånd kan vara både reellt och inbillat, det viktigaste för Cristiano Ronaldo är nog att han fortsätter hitta det. Än återstår hinder kvar att passera, än finns det folk som ska få se.

Det var den här matchen han köptes för. När Real Madrid sprängde värvningsvärldsrekordet var det den tionde Europacuptiteln de förväntade sig i utbyte.

Det var även den här matchen han en gång gav sig ut i världen för att vinna. Det var den han hade i sitt huvud då all hemlängtan höll på att driva honom från Lissabon.

Dags att återvända nu. Dags att gå tvärs över skolgården, att minnas pojken han en gång var och samtidigt visa upp människan han blivit.

Lika bra att ta den allra största bucklan med sig.