Wennerholm: En magisk eftermiddag
Publicerad 2018-06-10
Vilken magisk eftermiddag på Stockholms stadion.
Vilka jättehopp, vilka jättekast, vilken världsklass.
Världsårsbästan, stadionrekord och ett av världens längsta längdhopp genom tiderna.
Och så det perfekta slutet när Armand Duplantis vann herrarnas stav före de fyra senaste världsmästarna utomhus.
Det här var årets bästa gala – utan konkurrens.
Jag kan inte minnas när jag såg en bättre här på Stockholms stadion.
Det var det perfekta galan, inbäddad i en nästan tropisk sommarvärme.
Världsklass rakt igenom och slutet blev så gott det bara kunde bli för den svenska publiken.
Armand Duplantis vann sin första Diamond League-tävling någonsin och krossade motståndet.
Polacken Pawel Wojciechowski vann VM-guldet i Daegu 2011, tysken Raphael Holzdeppe i Moskva 2013, kanadensaren Shawn Barber i Peking 2015 och amerikanen Sam Hendricks senast i London 2017.
De blev alla utklassade av en svenskamerikansk 18-åring som tidigt bestämde sig för att tävla med sitt svenska pass.
Det tackar jag för.
Ingen vet ännu hur många medaljer han kommer att hoppa hem till Sverige i mästerskapen.
Men det kommer att bli många.
Mästerskapen kommer tätt nu med EM i Berlin i augusti, VM i Qatar nästa år och OS i Tokyo 2020.
Även om konkurrensen är stenhård, kan Duplantis ha hoppat hem en komplett guldtrippel redan då han är 20. Det är Foppa-klass.
Så bra är han.
Så mycket bättre kan han bli.
Han är ett underbarn som bara fortsatt att utvecklas och han är långtifrån färdig.
The sky is the limit.
Det finns inga andra ord för det.
Ja, det kändes som en ny generation klev fram den här dagen.
Kubanen Juan Miguel Echevarrias 8,83 i längd var också en sådant där klassiskt hopp, som tyvärr inte blev godkänt då det blåste +2,1 i ryggen. Precis över det godkända.
Men det förtar inte upplevelsen.
Det är bara fyra hoppare i världen som hoppat längre.
Oavsett vind.
Carl Lewis, Bob Beamon, Robert Emmiyan och världsrekordhållaren Mike Powell med sina 8,95.
Mike Powell är också den ende som snuddat vid nio meter, då han hoppade 8,99 i italienska Sestriere 1992.
Men då var det både hög höjd och +4.4 i ryggen.
Jag är tämligen säker på att den 19-årige kubanen landat någonstans där också under de förhållandena.
Det är något visst med längdhopp på den här nivån.
Bob Beamons 8,90 är kanske världens mest kända ögonblick i friidrottshistorien, då han aldrig ville landa vid OS i Mexiko 1968. I tävlingens första hopp seglade han förbi det gällande världsrekordet med 53 centimeter.
Jag såg det där hoppet på tv och glömmer det aldrig.
Mätutrustningen räckte inte ens till och det dröjde en evighet innan funktionärerna fick fram ett måttband och kunde mäta hoppet.
Och jag satt på läktaren vid VM i Tokyo och såg århundradets friidrottsduell mellan Mike Powell och Carl Lewis.
Tävlingen där Mike Powell hoppade 8,95 och slog Beamons då 23 år gamla världsrekord.
Nu har Powells rekord stått sig i snart 27 år.
Men jag undrar för första gången sedan 1991:
Hur länge till?
Jag ska inte glömma Angelica Bengtsson som fortsatte att imponera på Stockholms stadion.
Nu var hon upp och försökte på 4,75, efter att ha gått felfri över 4,45, 4,55 och 4,65.
När hon tog 4,65 var det så mycket luft att jag trodde hon skulle ta svenska rekordhöjden 4,75.
Men hon har ändå visat att hon har de höjderna i kroppen.
Jag skulle inte bli förvånad om svenska rekordet är en bit 4.80 när den här säsongen är över.
Det ser ut att bli en hoppfull, svensk sommar.
Herrarnas diskus blev precis den paradgren jag trodde den skulle bli. Kanske den bästa diskustävlingen någonsin.
Daniel Ståhls 66,16 räckte bara till en sjätteplats när två man kastade över amerikanen Mac Wikines gamla stadionrekord på 69,46.
Jamaicanen Fedrick Dacres vann på 69,67 före regerande världsmästaren Andrius Gudzius på 69,69.
Det kändes bara naturligt en dag som denna.