Ojämn domarkvalitet – ett stort problem
Mammor och pappor som dömer matcher.
Finns det något värre?
Ja, inga domare alls.
Det pratas så ofta och mycket och intensivt om domarna på högsta nivå. Deras minsta misstag analyseras och diskuteras och väcker ilska som få andra saker. Med all rätt. En domare kan, i värsta fall, avgöra en match. Samtidigt som domare, likt oss alla, måste tillåtas att göra fel. Inget nytt i den diskussionen.
Det mer intressanta än de trots allt väldigt skickliga domare som agerar på de högre nivåerna är alla de glada amatörer som varje dag dömer matcher runt om i vårt land (och världen), i de mest skilda sporter. Där kan man verkligen snacka om varierande nivå på domarskapet.
Jag påmindes om det när en nära bekant fick ett regelrätt mål bortdömt nyligen. Efteråt höll även motståndarna, som vunnit tack vare detta, med om att domaren gjort fel.
Domare kan förstöra
Som sagt, även domare måste få begå misstag, men när jag tänker tillbaka på mina år i fotbollen och basketen kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket som förstörs och avgörs av direkt olämpliga domare. I IF Böljan, min moderklubb, hade vi ofta en väldigt gullig äldre man som domare, även i division två. Han var en sådan person som allt mer håller på att bli en bristvara i dagens jäktade och egofixerade samhälle. Han levde för fotbollen och föreningen; sålde korv, tränade lag, höll i tombolan på midsommar – och så dömde han matcher.
Problemet var bara att han i sin innerliga kärlek såg allt i lysande Böljan-blått. Han var en så otrolig hemmadomare att det var direkt pinsamt. Vi kunde få straff bara genom att ramla i straffområdet. Visst vann vi ibland på detta. Ändå tyckte ingen, särskilt ju äldre vi blev, att det var bra.
Knutnäve utan foul
I andra lägen har jag i basketen, i tuffa Göteborgs-förorter, drabbats av domare som inte dömt foul även vid rena knytnävsslag. Jag har förlorat fotbollsmatcher där pappan till någon av tjejerna i laget dömt (hur nu det kan vara tillåtet) och översett med bensaxar samt vattensprutning från det andra lagets avbytarbänk.
Ojämnheten ett problem
Jag hävdar därför bestämt att i många serier på lägre nivå, och inte minst inom ungdomsidrotten, så är ojämn kvalitet på domarna ett stort problem. Antingen det fuskas medvetet eller om det är enögd kärlek till det egna laget som styr, på ett undermedvetet plan. Nu när jag själv blivit mamma är jag väl medveten om hur blind en förälders kärlek är. Det största problemet är förstås ändå ofta bristande kunskaper.
Samtidigt vet jag hur svårt det är för lagen att få bra domare, jag vet hur beroende hela idrottsrörelsen är av alla fantastiska föräldrar, syskon och andra frivilliga som tränar lag, skjutsar, hämtar, tvättar matchställ – och dömer. Allt utan ersättning och ära. Utan dem skulle hela idrottsrörelsen falla.
Döma ingen lek
Jag har också själv dömt flicklag och det var ingen lek, så jag vet hur domarna kan ha det. Föräldrarna vid sidlinjen var hopplösa och jag minns ett möte med Getinge där två pappor kom in och hotade mig.
Ändå är det här en diskussion som behöver föras. Vi ska uppskatta alla som lägger tid och kraft på att döma på lägre nivåer, men vi måste också våga diskutera hur de – och spelare och publik –ska kunna jobba tillsammans för att det ska bli ännu bättre.