Fellponny

Historia

Ordet fell betyder bergigt hedlandskap och det är precis vad fellponnyns ursprungsområde Penninska bergen och norrut in i Lake District i England är. Fellponnyns ursprung kan härledas till de frisiska hästar som fördes till Britannien av de hundratals av arbetare från Europa som arbetade år den romerske kejsaren Hadrian år 120 e.Kr. Arbetarna byggde en mur, Hadrians mur, genom norra England. När dessa arbetare och romare lämnade landet såldes många av de frisiska hästarna till de lokala invånarna som korsade dem med sina egna ponnyer. Runt 1000 hästar lämnades kvar i norra England, de flesta av dem var hingstar. Deras inflytande ledde inte bara till framavlandet av fellponnyn, utan också till Old Black, som ju är förfader till Shirerasen, samt de nu utdöda galloway och fenponnyerna. Den romerska invasionen hade ett viktigt inflytande på den brittiska aveln. Detta då den frisiska hästen nästan alltid förde över sin svarta färg, sin styrka, sin sparsamhet och sitt jämna temperament när den användes för att förbättra andra raser.

Det är oklart när fellponnyn blev etablerad som ras, men det var troligtvis i början av 400-talet. De anglosaxiska hästägarna gjorde mycket för att förbättra rasen genom det sätt de höll ponnyerna på. De flesta ponnyerna hölls på det karga landet i inhägnader vid gårdarna; Denna behandling överlevde endast de segaste och starkaste ponnyerna. Då landskapet var mycket ojämnt och det var brist på bra vägar användes inte kärror så mycket utan man använde ponnyerna som packdjur. Under de hårda vintermånaderna fodrades avelsponnyerna endast med torkade löv som lagrats i lador. Allt detta bidrog till att försäkra sig om att alla avelsdjur var hårda och starka, men det garanterade inte någon högre kvalitetsstandard, goda proportioner eller storlek, och inavel var vanligt.

När normanderna invaderade och attackerade de anglosaxiska gårdarna förhindrades de av tidsbrist och av det karga landet att ringa in och lägga beslag på ponnyerna, vilket gjorde att den goda avelsstammen vanligtvis lämnades orörd. Endast sämre kvalitetshingstar som användes till arbeten på gårdarna togs.

För att sedan bli av ned sitt överskott på hingstar introducerade normanderna kastrering och användning av valacker i arbetet. Fram till dess hade det varit prestige i att rida hingstar, em nu kunde de hingstföl som blev över i aveln kastreras och detta ledde till mindre indiskriminerad avel och bättre urval av avelshingstar.

Utvecklingen av aveln under den senare delen av medeltiden gick långsamt. Ponnyerna förändrades lite i storlek, proportioner och färger. Rasen har alltid varit lik den frisiska hästen, men det karga landskapet i norra England förhindrade fellponnyn att bli så stor till skillnad mot det fruktbara låglandet i Friesland som därför gav större hästar.

Fellponnyn har alltid, precis som den frisiska hästen, varit duktig att trava långa distanser i stadig fart. Lakelandbönderna insåg snabbt att de kunde tjäna en hacka på att avla och träna "rakkers" för att sälja dem till den rika lågadeln och stadsfolk. Fellen gjorde sig också populär därför att den kunde bära sin ägare i snabb takt både säkert och bekvämt genom alla typer av terräng.

Under Henrik VIII:s tid var det lag på att ponnyerna skulle vara under en viss höjd. Detta hade dock en ganska liten effekt på ponnyaveln i norra England. Men en liten skillnad tillfördes rasen under hans regeringstid då många kloster upplöstes och den avel som munkarna bedrivit av vit boskap och vita hästar skingrades efter reformationen, och hästarna fördes ihop med fellstammen. Tills dess hade svart varit den dominerande färgen, men skimmelfärgen som då introducerades är fortfarande vanlig.

Under den industriella revolutionen på 1800-talet användes fell- och dalesponnyer för transporter vid järngruvorna i norra England. Industrin reducerade behovet av arbetsponnyer på land, men många ponnyer användes i gruvorna. Det finns gott om gamla spår kvar efter packhästarna över hela Cumbria, och det finns också många stenbroar kvar, vilka var bara tillräckligt breda för att en ponny skulle kunna gå över. Några av dessa broar används fortfarande, men nu till att bära tusentals ryttare som är ute på turridning för att njuta av det vackra landskapet.

Vid början av 1800-talet började familjen Dargue i Westmorland att avla på en stam av fellponnyer enbart för travlöp. Genom åren fick denna stam egna karaktäristiska drag, den blev lättare i benstommen och skimmelfärgen blev dominerande. Dargueponnyerna var mångsidiga. de var även goda hoppare och jaktponnyer. Ponnyerna tävlade i trav både under sadel och i sele. Travlöpen som till en början ägt rum på fårhedarna utvecklades till mer sofistikerade arrangemang med olika löplängder och större prispengar.

De travande fellponnyerna blev berömda i andra delar av Storbritannien. Vid slutet av 1850-talet sändes welsh cobhingsten Comet från Wales till Westmorland för att tävla med de lokala travponnyerna. Comet kunde trava 16 kilometer på 33 minuter. Han besöktes flitigt i Ortonområdet av de lokala fellstona med goda resultat.

När mekaniserade jordbruksmaskiner bredde ut sig och tog jobben från arbetshästarna i industriländerna, fortsatte emellertid bönderna i Lakeland med att hålla ett sto som dels skulle göra allt vardagsarbete, och dels producera ett föl varje år. Stona fick arbeta fram tills dess att fölen föddes och fick gå tillbaka till arbetet igen efter bara några dagar. Fölen såldes i regel innan de var avvänjda till någon annan, som sålde den igen till någon av de större hästhandlarna vid tre års ålder.

Detta system ledde till fenomenet "resande hingstar". Detta med ett resande hingstschema var ett specifikt system för norra England. Varje vår, vanligtvis den andra måndagen i maj, började hingstägaren sin tur i området. Han ledde sin hingst till alla gårdar där han tjänster behövdes enligt ett planerat schema. Varje bonde fick förse hingstägaren med kost och logi samt ett fält eller stallplats åt hingsten. Några osundheter hos hingsten visade sig snart genom detta kringresande hos olika ston. Stoägarna ställde alltid krav på goda hingstar, vilket hjälpte till att förbättra aveln. Ressäsongen slutade i slutet av juli eller i början av augusti.

En kommitté sattes upp i norra England år 1912 för att upprätthålla strikta regler för registrering av fellponnyer samt för att övervaka rasens välfärd. Fellponnykommittén blev sedan Fellponnyföreningen istället omkring år 1918 då lord Lonsdale var ordförande.

Första världskriget slog hårt mot fellponnyaveln. Ponnyerna var för små för att rekryteras, och många av dem slaktades för köttets skull. Situationen förbättrades lite under 1920-talet och antalet fellponnyer ökade åter.

Fellponnyföreningen uppmuntrar till utställningsklasser för rasen och idag deltar fellponnyer vid de flesta jordbruksutställningar och föreningen arrangerar själva en hingstutställning i maj samt en rasutställning i augusti varje år.

Exteriör

Mankhöjden är mellan 132 och 142 cm. Vanligaste färgen är svart, men det förekommer också brun och gråskimmel. Vita tecken är inte önskvärda, men en liten stjärna och små tecken på benen tolereras.

Litet, ädelt huvud med rak nosprofil, bred panna och avsmalnande ned mot mulen, stora, klara, utstående ögon, små fint skurna öron, torra ganascher och stora, öppna näsborrar.

Väl ansatt hals med naturligt hög resning, den är välproportionerad, muskulös och vackert böjd.

Ganska väl definierad manke, lång och rak rygg, bred och stark länd, kort, runt, sluttande kors, den tjocka, vågiga svansen samt manen får växa sig riktigt lång.

Bred och djup bröstkorg, väl tillbakalagda och sluttande bogar, uppdragen buk.

Solida, välmusklade ben med synnerligen kraftiga, välformade skenor med ett standardmått på minst 20 cm, starka och böjliga hasor, ganska korta kotor med kraftigt hovskägg, runda och väl formade hovar med hårt, blått, hovhorn.

Rörelserna är aktiva och rena med stor aktion i knän och hasor.