Poker och den västerländska kapitalismen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-15
<i>Las Vegas</i>
Fredag 13 juli
Så har då, efter denna dag 4 här i VM, 337 spelare reducerats till 112 överlevare. Likt de tio små negerpojkarna – jag vet att uttrycket är politiskt inkorrekt, men snart får man väl inte ens önska sig en vit jul – i den klassiska ramsan faller deltagarna ifrån, en efter en, med hela turneringskonceptets obönhörliga logik. Vad som i vanliga fall inne på ett vanligt kasino en vanlig kväll här i Las Vegas motsvarar ett hyggligt stort startfält, utgör mindre än 2% av dem som för lite över en vecka sedan startade denna maratonsittning. För spelarna som återstår börjar långsamt – om pokergudarna är dem välvilliga – en plats vid det åtråvärda finalbordet att hägra.
Och medan jag tar mig till The Rio på morgonen blir jag på nytt påmind om hur stor roll vidskepelse – i brist på ett bättre ord – spelar i den här staden. I
taxikön dikterar slumpen och turordningen att jag kliver in i en taxi från Lucky Cab Company, och igår när jag kom tillbaka till hotellet stod en limo från företaget Lucky Limousine utanför huvudentrén; jag hann slita upp kameran och få en bild. Och bland Las Vegas alla taxiföretag finns ett som har sitt telefonnummer på dörrarna både med vanliga siffror och i form av tärningar med rätt antal prickar på.
Inne i den
stora tävlingslokalen börjar jag med att gå till featurebordet. ”Huvudpersonen” där är det italienska Internetproffset Dario Minieri, bördig från Rom. Det är han som just nu har pokervärldens ögon på sig, efter att under dag 3 ha fått till en närmast Jamie Gold-liknande rusch och under de tio timmarnas spel ha byggt upp sin markerstapel från 350.000 till nästan 2,4 miljoner, mer än en miljon mer än tvåan när denna dag 4 börjar.
Han ser chockerande
ung ut för sina 22 år, mera som en högstadieelev än som en som livnär sig i Internetpokerns jonosfärskikt. Med sin frisyr och en halsduk virad om sig ger han ett nästan androgynt intryck; men han är sammanbiten och högkoncentrerad, i det tillstånd där man, med förre världsmästaren Amarillo Slim Prestons ord, ”kan höra en mygga pinka på bomull på tvåhundra stegs håll”. Inget verkar undgå honom.
Här i USA
har han hittills varit tämligen obemärkt, men i Europa har han på kort tid blivit en av de mest respekterade Internetspelarna. Han spelar i de allra högsta cashgamen, i turneringarna med de högsta inköpen, och är en av den bara handfull spelare som visat sig klara av att överleva i de heads-upmatcherna om fantasisummor. För ett år sedan skrev han onlinepokerhistoria, när han använde sina VIP-poäng på en pokersajt till att köpa en Porsche. Inte en t-tröja eller keps eller jacka som alla andra, utan en Porsche. Det är som om han skulle använt sina frequent flyer miles till att ta en tripp upp till rymdstationen ISS, när vi andra får nöja oss med Hamburg eller Tallinn.
Minieri har haft
flera placeringar i pengarna i europeiska turneringar, men det var inte förrän förra året som han fyllde 21 och därmed fick ställa upp i WSOP för första gången. Där lyckades han med sin tricksiga och aggressiva stil ett tag lägga sig nära toppen av fältet, men slogs ut dag 3 på 543:e plats, vilket gav honom 22.226 dollar. Idag, efter mindre än två års deltagande i liveturneringar, ligger hans sammanlagda vinster där på närmare två miljoner kronor – och mera blir det garanterat här i VM.
Bakom och runtom
featurebordet är det fullt av åskådare på läktarna. En av dem, en medelålders man, har en blå t-tröja på vilken det står JESUS SAVES SINNERS FROM HELL, men följer giv för giv matchen lika spänt som vi andra. Tydligen ser han ingen konflikt mellan poker och sin egen variant av religion? men så finns det här i staden också en katolsk flickskola som heter Our Lady of Las Vegas.
Det är färre
än trettio bord kvar med VM-deltagare. De flesta av de övriga cirka 200 borden inne i The Amazon Room står tomma och öde, men vid något dussin pågår cashgames helt obemärkt i bakgrunden.
Uppförandet vid VM-borden
har också förbättrats, nu när agnarna sållats från vetet. Under de första två dagarna kunde man se enstaka unga killar som efter att ha rakat hem en pott på ett ytterst ofint sätt ställde sig upp på stolen, dansade krigsdans och pekade finger åt den förlorande motståndare som haft oturen att bli utdragen eller att syna i fel ögonblick: ett beteende de förmodligen beklagligtvis lärt sig via TV, och som visar stor brist på respekt för såväl motspelare som själva Spelet. ”Förr i världen hade vi rett upp sådant ute på parkeringsplatsen bakom kasinot”, som tidigare världsmästaren Tom McEvoy lakoniskt kommenterat saken.
En av nyheterna
för veckan är att den första kvinnan någonsin blivit invald i pokerns Hall of Fame. Det är arbara Enright, den enda kvinna som hittills nått finalbordet i VM, som hedrats på detta sätt för att ”ha visat sig kunna spela konsekvent bra [och] ha uppnått sina jämlikars respekt”, som det står i stadgarna. Därmed upptas hon inte bara bland forna världsmästare som Johnny ”Orient Express” Chan och Stu ”The Kid” Ungar, utan även bland notabiliteter som gamblern Nick ”The Greek” Dandolos och Wild Bill Hickok, de två senare förstås postumt.
Denna dag har
man växlat in en ny valör av marker på VM-borden, blekt tegelröda med valören 25.000 styck. Några spelare har redan hunnit skaffa sig respektingivande staplar av sådana.
Överallt i lokalen
och utanför i korridorerna ser man allehanda reklamskyltar, dominerade av det ölföretag som är huvudsponsor – enbart detta faktum hade säkert vårt svenskt präktiga Folkhälsoinstitutet haft invändningar emot, om de getts chansen. Handen på hjärtat, skulle någon av er läsare kunna föreställa sig ett samarbete mellan till exempel Falcon och Casino Cosmopol? På ett ställe, nära mediarummet, står två lättklädda unga kvinnor och försöker pliktskyldigt göra reklam för en sportdrycksliknande sak kallad ”Poker Water”; i praktiken bara en glorifierad läskedryck.
Souvenirbutiken och ett
fåtal stånd med pokerkläder och annat är kvar, men den mässa med runt 150 utställare som fyllde en jättestor angränsande lokal under de första dagarna är borta. Hur kul det än var att fylla fickorna med reklambroschyrer och gratisprover på kortlekar, card protectors och andra pokerprylar, kan jag samtidigt inte undgå en känsla av beklagan över att det rebelliska, bohemiska spel som man en gång utövade på svartklubbar och i cigarröksinpyrda bakgatslokaler, numera är på väg att förvandlas till ännu en bransch inom den korporativa västerländska kapitalismen.
Det är dock
en tröst att poker visat sig kunna ge så många utlopp för så mycket av de uppdämda behov av spänning vi har inom oss i vardagen. ”De flesta människor lever liv av stilla desperation, och går till sina gravar med en sång ännu inom sig” – om jag nu får citera Henry David Thoreau. Poker berikar livet, i sina bästa stunder.
Jag lämnar The Rio
för att spela kvällens 60-dollarsturnering på Treasure Island. Taxin kör mig förbi kasinot Hollywood, där man gör reklam för sin galleria av modebutiker – ”A Mile of Style”, som deras snitsiga reklamslogan lyder. Totalt är vi 58 spelare som ställer upp.
Startkapitalet är 2000
och mörkarna börjar, enligt Las Vegas-standard, på 25-50. Det är en hel del gambling vid bordet, i det gäng av glada och öldrickande amerikaner där jag sitter. En del av mina marker blir jag av med redan i andra given: tre spelare har redan gått med när det blir min tur att tala från positionen före cut-off, och jag beslutar mig för att bara syna med A-Q i ruter. Även stora mörken går med. Floppen är 2-4-A utan någon ruter, det checkas fram till mig, och jag betar ut rejält och får bara syn av stora mörken. Efter hjärter kung på turn checkar vi bägge två avvaktande. Rivern är hjärter fyra. Han betar ut, och jag inser att jag måste lägga mig. Han flashar upp A-4 för kåken, och tar potten.
Jag lyckas bygga
upp min stapel till nästan startstorleken igen. Strax därefter får jag K-K och kontrahöjer killen till höger om mig. Den shortstackade killen till vänster om mig tar syn, medan alla andra lägger sig. Floppen är 5-10-Q, potten på 1475, och jag går all-in med mina sista 1250: har han chansat på A-Q eller J-J eller 10-10 eller något i den stilen vill jag ha resten av hans marker? men naturligtvis har han synat med Q-Q och vinner potten. Nu är det jag som är shortstackad.
Jag bygger upp
stapeln till 2900, men när mörkarna gått upp till 200-400 är det inga marginaler. När jag hittar 10-10 på cut-off och mot en tidigare syn är det all-in, och stora mörken – som nu bytts ut mot en annan spelare än tidigare – synar mig, med bara 9-Q på handen! Två-mot-ett-överläge för mig, men turn är en dam och det är exit Glimne.
Men ännu en
gång vill fru Fortuna tydligen kompensera mig! På impuls stoppar jag lite pengar i en 1-dollarsbandit, och på tredje draget ställer sig två körsbär och en symbol med 10X PAY i rad, och ger mig en vinst på 200 dollar. Naturligtvis trycker jag genast på ”Cash out”, och kan konstatera att det blev ett gamblingplus även denna kväll, innan jag beslutar mig för att promenera längs The Strip bort till Bellagio och titta på det omtalade fontänspelet, det kanske häftigaste gratisskådespelet i staden.
Det är fredag
kväll och fullt med folk ute. Fontänspelet drar igång varje kvart, och är olika från gång till gång. Just det jag ser har en start som tar andan ur oss: en ljudbang rullar från högtalarna samtidigt som strålkastarna slås på och en tvåhundra meter bred och trettio meter hög vägg av vatten blixtsnabbt reser sig som en skummande vit vägg ur den stora dammen. Jag filmar det hela med min digitalkamera.
Sedan är det
dags att ännu en gång titta till händelserna inne på The Rio. Fem av de kvarvarande svenskarna slås ut denna dag, men får trösta sig med att ha gått plus i årets VM:
155:e Bo ”Legato” Sehlstedt 58.750 $
169:e Kenny Rundh 51.398 $
185:e Sven A. Runing 51.398 $
251:a Kristian Obbarius 45.422 $
273:e Gustav Lundholm 45.422 $
En vars kapital
åker bergochdalbana under dag 4 är Gus Hansen, som startade bland ”favoriterna” men så småningom var på vippen att åka ut. Tuan Lam har Gus all-in när den senare visade upp ett par i 10:or och Tuan ett par i damer, men brädan ger allas vår ”Grand Danois” en tredje tia och han kan avsluta dagen med 1.604.000 i marker.
För Spidermanskådisen Tobey
Maguire tar däremot äventyret slut denna dag, men han slutar ändå på en hedrande 296:e plats och kan stoppa på sig 39.445 dollar – säkert långt ifrån de gager han är van vid, men det är som Paul Newmans rollfigur säger i filmen The Color of Money: ”Pengar man vinner är dubbelt så ljuva som pengar man tjänar.”
Två svenskar överlever:
Philip Yeh från Stenungsund med 1.775.000, och Stefan Mattsson från Stockholm med 1.704.000, bägge därmed någonstans i mitten av fältet. Chipleader inför dag 5 är norrmannen Dag Martin Mikkelsen på 3.740.000, följd av cyprioten Charis Anastasiou med 2.672.000. Två tidigare världsmästare är kvar, Huck Seed med 1.546.000 och Scotty Nguyen med 1.175.000, medan Dario Minieri halkat ned till runt 1,3 miljoner – ingen vet faktiskt exakt, eftersom han inte till skillnad mot alla andra räknade sina marker och skrev siffran på utsidan av den påse med hans marker, som förseglades vid dagens slut.
Nu stundar alltså
dag 5, när man ska spela fem nivåer till, alltså 10 timmar, eller ned till 36 spelare – vad som nu kommer först. För de spelare som är kvar då kommer vittringen på finalbordet att vara stark. Vi håller fortsatt tummarna för Yeh och Mattsson!