Flinck: Axnér var bäst på att kräma ur sitt material

Johan Flinck

LILLE. Den i Tokyo-OS var pinsam.

Den i VM senast kändes bra.

Men den här bronsmatchen, den gjorde bara ont.

OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program

Man kan gå in i bronsmatcher på många sätt.

Och man kan nog komma ur dem på ännu fler.

Sverige spelade i dag sin tredje bronsmatch i ett globalt mästerskap på tre år. Det blev förlust för tredje gången – men på ett nytt sätt.

I Tokyo-OS för tre år sedan gjorde Sverige en pinsam figur när man, med helt tömda tankar såväl mentalt som fysiskt, slaktades av Norge med 36–19.

I VM i december i fjol kom laget till bronsmatchen ordentligt stukat efter att blivit överkörda av Frankrike i semin. Men man stod upp riktigt bra mot Danmark inför 15 000 danskar, förlorade bara med uddamålet och lämnade Boxen i Herning med en ganska bra känsla ändå.

Det gjorde man inte i Lille i dag.

Det var tårar, tomma blickar och krossade handbollshjärtan. För att de kände att de hade sin största chans på medalj på tio år i dag. För att de inte kom nära en topprestation när den historiska medaljen skulle knipas. För att de flesta i laget vet det här var sista chansen att ta en OS-medalj. Linn Blohm var den enda av de rutinerade spelarna som öppnade för att spela OS i Los Angeles om fyra år.

Förstår Axnérs förvåning i dag

Det var framför allt bakåt det brast mot Danmark i dag och längst bak kunde inte Johanna Bundsen ”sminka grisen” för en gångs skull i detta OS. För det är bara med ett riktigt bra och aggressivt försvarsspel man kan besegra Danmark, vars egen defensiv är i toppklass. Danmark gjorde bara över 30 mål i en enda match i OS och det var i dag.

Jag förstår Tomas Axnérs besvikelse och förvåning över att man inte hade den aggressivitet, träff och höjd i försvaret ”som vi väldigt sällan brukar tumma på”. Det var ju trots allt sista chansen att ta en OS-medalj för de flesta av spelarna.

Anna Lagerquist har aldrig saknats som mycket som i dag. Men jag trodde ju att hon skulle saknas oftare och mer i OS och det var bland annat därför jag inte trodde att Sverige skulle nå spelet om medaljerna i de här spelen.

Nu gjorde man det och visade att man nog har närmat sig de tre stora ändå.

Sverige var det enda laget som slog OS-mästarna Norge (ja, det var en bra dag att möta Norge på), man var vid sidan av Norge ensamma om att pressa Frankrike och man borde ha vunnit matchen mot Danmark i gruppen.

Resten av motståndarna avfärdade man ganska enkelt, förutom Ungern men där det faktiskt inte var något snack i förlängningen.

Sverige gör det faktiskt utan att många av spelarna når fantastiska höjder individuellt, till skillnad från i Tokyo där Carin Strömberg spelade sitt livs handboll, Jamina Roberts fick ett slags sent genombrott på den allra högsta nivån och Elin Hansson gick rakt in i all star team i sitt första riktiga mästerskap – för att ta några exempel.

Det blir nog bara Johanna Bundsen som kan kvittera ut i slutbetyg i min bok. Hon har aldrig varit bättre sett över en hel turnering.

En framgång för kollektivet och ledarstaben

Några nyckelspelare hade antingen en bit kvar till sin toppnivå eller visade upp en vikande formkurva under turneringen. Jag tänker på spelare som Jenny Carlson och Elin Hansson.

Nej, det här var en framgång för kollektivet och ledarstaben.

Jag skulle vilja säga att ingen annan förbundskapten i detta OS har varit bättre på att kräma ur sitt material än Tomas Axnér om man jämför med vad kollegorna i Norge, Frankrike och Danmark förfogar över i fråga om individuell kvalitet, bredd i truppen och erfarenhet av riktigt stora matcher.

Nathalie Hagman är kantspelaren som vann hela OS skytteliga efter bara sex mål (på elva skott) från kanten. Måltjuven gjorde 41 mål, ett mer än Tamara Horacek, Frankrike.

Stine Oftedal fick sitt drömslut på karriären – äntligen ett OS-guld efter att hon varit med och vunnit allt annat. Som jag unnar henne det, en av sportens största ambassadörer och mest sevärda spelare.

Det var inte bara Oftedal utan också hela den fantastiska, norska generationen född 1990/91 som tog sitt första OS-guld: Nora Mörk, Kari Bratsett, Veronika Kristiansen och systrarna Solberg.

Nu slutar Oftedal, flyttar till Kiel för att bilda familj med sin pojkvän Rune Dahmke, som spelar OS-final med Tyskland i morgon.

Sju av Oftedals lagkamrater har i stället valt att skaffa barn under karriären.

Det måste vara unikt för ett guldlag i OS-sammanhang i en lagsport att halva laget är mammor.

Skiktet under de tre stora är definitivt nere på två lag just nu – Sverige och Nederländerna.

Sverige gjorde 32 mål mot Norge i premiären (än en gång: det var en bra dag att möta Norge på). Inget annat lag förmådde skjuta in mer än 22 mål mot norskorna under resten av OS.

Så tävlar svenskarna – hela schemat dag för dag